Höll på att inte komma iväg till jobbet i morse. Det var trafikstockning. Fick kliva ur bilen och flytta hindren manuellt. De flyttade sig inte frivilligt.
Idag hamnade det på min lott att planera aktiviteterna på funktionslydnaden. Det blev en sökruta, stå på pall och en rak linje rallylydnadsskyltar. Och så träna på att göra ingentings i transportburen så klart. Bilder Hundbubbel.
Var iväg på tjänsteresa igår och skulle flytta runt på lite grejer så där som man får göra när det är trångt som det är i en plåtis. Plötsligt lät det ett högt svosch och kom världens pust med vitt damm. Fattade först inte vad det var. Första tanken var att airbagen hade löst ut. När hjärnkontoret gått i spinn i några sekunder visade det sig vara brandsläckaren som hade sprutat släckpulver. Hur i hela friden kan en brandsläckare vara så kasst konstruerad så att den kan börja spruta pulver utan avsikt. Det ska väl vara säkerhetsspärrar på brandsläckare? Förmiddagen idag fick alltså gå till att sanera släckpulver. Det var baske mig överallt. Som tur är var det i alla fall koncentrerat bakom och under förarstolen och inte i hela plåtisen. Har nästan fått bort allt men det gick inte att komma åt överallt. Det får väl bli en rekond. Kul, det är så kul när det går så jädra bra. Eller nåt.
Som alltid vill det till att hitta det positiva med allt elände. Hundträningsbältet fick sig en tvätt. Det hade förmodligen inte blivit av i varken närtid eller sentid annars. Likaså blev plåtisen lite städad på köpet. Nya 12 V dammsugaren blev provkörd. Risken är väl i och för sig att den dör dödens död efter dusten med släckpulvret.
Frågan är vad lärdomen blir av detta? Att aldrig ha något som kan komma åt brandsläckaren? Att förvara den i något tättslutande så att eventuell incident får mycket begränsad konsekvens? En brandsläckare ska ju liksom vara synnerligen lättillgänglig. Om den nu någon gång skulle behövas.
Har varit iväg på tjänsteresa och hundarna var med. Då är det finfint att ha en plåtis att fara runt i. Vi tillbringade en natt på ställplats Grännabygdens Orienteringsklubb. Det kändes fint att stötta klubben med helt överkomliga 150 kr. På köpet fanns tillgång till fina spår, vi traskade runt elljusspåret som var 2,5 km, färskvatten, toa och latrintömning. Spåret gick genom John Bauer-skogen. Ruth tyckte att det mycket suspekt med ett troll som stod där i skogen men gick med på att stifta närmare bekantskap och sen struntade hon i trätrollet.
Sent om sider fick matten sushi till middag och hundarna varsitt ben. Sämre kunde vi haft det.
Inte för att de stackars blommorna i kruka på altanen får vatten speciellt ofta men det händer ändå ibland. Pelargoner, åtminstone de här i Rucklet, verkar vara extremt tåliga. I sommar har vattentunnan på altanen i stort sett klarat hela vattenförsörjningen. Idag var tunnan nästan tom. Tömde ut resten i hinkar till nästa gång det vankas vattning. Så sköljdes tunnan ren så den är redo att fyllas upp igen från och med nästa regn.
Några gånger om året har vi fikaträffar för medlemmarna i Sköldkörtelförbundet Halland. Det pratas om lite allt möjligt men framför allt blir det mycket prat om att leva med sköldkörtelsjukdom. Idag blev det god fika på ett mycket trevligt café med en så fin utsikt i Halmstad, Söderpirens Café. Det är väldigt trevligt att fika oss runt Halland. Nästa fikaträff blir den 18 oktober.
Vissa dagar får jag intala mig att det verkligen är kul med djur. Razzla är inte helt nöjd när hon blir bortstängd bakom grinden. Nu har hon tagit frustrationen till nya nivåer. Någon form av sysselsättning är tydligen bättre än ingen så hon hade roat sig med att rota i preppingförrådets matvaror som ännu inte sorterats på plats. Nudlar och pastaskruvar typ överallt och kassen sönderriven/tuggad. Söndertuggad plastlåda med lock. Tidningar nerputtade från bordet som hon antagligen studsat upp och ner från. Jaja, det är ändå bara mattens fel som inte fått ändan ur att plocka undan och det blev ju lite städat på kuppen. Ruth var också nöjd för hon tycker tydligen att det är smaskens att knapra okokt pasta.
Saker att vara glad över i sammanhanget: nudlarna och pastaskruvarna var torrvaror, det hade kunnat vara ännu värre om hon gått loss på till exempel förpackningarna med krossade tomater. Ja och så att det blev lite städat då.
Körde mot ärenden i Falkenberg och noterade en lös hund där det inte borde vara en lös hund. Stannade, fiskade upp den och slängde in den i en av hundburarna. Hade brått till en bokad tid så hon fick hänga med helt enkelt. Som tur är var schäfrarna kvar hemma så det fanns gott om plats. Slängde ut lite krokar på facebook och till grannar. Det tog inte lång stund så var ägaren lokaliserad. Vovven fick i alla fall hänga med på mina äventyr i några timmar så återbördades den till matten på vägen hem. En trevlig och behändig liten jycke som tyckte att det ändå var helt ok att hänga med främmande människor bara så där. Vi hann nästan till och med bli lite bästisar. Det är tur en har lite hundvana.
Det blev en finfin vitlöksskörd i år. Först låg den ute på tork i några dagar. Sen kånkade jag in den och la hela skörden att torka tillfälligt på en stor kartong i vardagsrummet. Sen blev det tillfälliga rätt länge. Där har de legat och skräpat och kan meddela att det blir ganska mycket skräp av så många vitlökar på tork. Nästan en månad senare kom jag mig för att ta hand om dem. Sen kom jag väl kanske inte på den smartaste lösningen direkt men det får duga tills jag kommer på något bättre. Klippte av alla topplökarna, de får torka för sig. Sen hängde jag upp vitlökarna i knippen om tio, förutom den sista som blev fem. Nu hänger de i fönstret på tork istället, 85 vitlökar. Nu klarar vi oss nog till nästa skörd på vitlöksfronten inklusive utsäde för nästa års skörd.
