Tänker varje år att i år kanske igelkotten har vett att hålla sig väck från gården. Men inte i år heller. Nu är den här kotten. En redigt stor en. Razzla skällde ut den efter noter i stor frustration. Det är så det märks att den är här. Den blir utskälld. Det är med livet som insats den hänger här men det verkar vara mödan värt ändå.
Det blir ett fasligt avmaskande av katterna när de duktiga jägare och håller undan vattensork och möss. Idag var det dags igen. Halvan hade mask, så åkte samtliga katter på avmaskning.
En promenad med Ruth och Razzla, så klart med varsin pinne. De hatar nog inte alls varandra. De tycker förmodligen båda två att det är de själva som ska bestämma. Det gör inte livet enklare för matten.
Alltså det är ju löjligt roligt och gott att skörda och äta den första egenodlade gurkan för året. I väntan på att det där tunnelväxthuset med miljarders skruvar ska komma på plats får vardagsrumsfönstret duga som substitut. Än så länge växer det förvånansvärt bra.
Efter att ha varit ett drygt år hos fodervärd är Razzla hemma igen. Så matten har saknat henne. Ruth däremot var inte lika förtjust över hemkomsten. De hatar tyvärr fortfarande varandra, Ruth och Razzla. Men matten är väldigt glad.
Mitt ute i ingenstans på en grusväg i ett område där det inte fanns någon täckning på mobilen lyckades jag med bedriften att backa ner i diket. Eller snarare, jag backade nära inpå kanten och sen liksom sög den mjuka grusvägskanten ner bilen i diket. Därpå grävde plåtisen sig ordentligt fast när jag försökte ta mig upp. Det blev till att ringa efter bärgare. Det skulle ta 2,5 till 3 timmar. När det gått drygt tre timmar och klockan var 21 hade jag hunnit bli ordentligt nojjig över att bärgaren inte skulle hitta mig därute i obygden. Ruth och jag fick oss en springtur en sisådär två kilometer före det visade sig en plupp på mobilen och det gick att ringa. Bärgare skulle snart vara framme. Vi sprang tillbaka till plåtisen. Snart i bärgarens värld var typ 40 minuter. 40 minuter är länge… men som jag sa till bärgaren när han äntligen dök upp strax före kl 22, drygt fyra timmar senare från det att bärgningen beställdes, att det måste vara ett fantastiskt jobb att vara så efterlängtad varje gång han kom fram. Det var inte helt lätt att dra upp plåtisen ur det där diket. Diket och den mjuka kanten liksom sög tillbaka den flera gånger. Till slut kom den i alla fall upp och jag kunde börja köra hemåt igen. Äntligen!
Planen hade varit att hinna köra på några timmar före jag stannade för natten på vägen hemåt men med den här förseningen på nästan fem timmar fick det bli att stanna en natt till på ställplats Bräcke Strand. Så kan det gå.
Är väldigt nöjd att jag har ett tillägg till försäkringen med assistans. En av två förbrukade bärgningar för det här försäkringsåret. Får väl kanske vara nöjd och glad att det dröjde väldigt många år före det behövdes en bärgningsbil för första gången.
Lärdomen är att grusvägskanter inte är att lita på även om de ser fina ut och att det går att köra alla milen hela vägen hem från Bräcke på en dag.
Det är drygt att köra långt. Dag två och etapp två på väg upp mot Jämtland. Det blev ett stopp för ett spår till Ruth och sen var det väldigt skönt att komma fram till ställplats Bräcke Strand. En fint ordnad ställplats med trevlig och hjälpsam personal. Med skitvädret och kalla nätter som var var det väldigt skönt med uppvärmda utrymmen för toa och dusch. God pizza till middag blev det och en hjälpsam människa som höll i Ruth medan jag gick in och beställde pizzan.
Ibland blir det till att tuffa runt med plåtisen på tjänsteresa. Avverkade 200 mil tur och retur till Jämtland. En natt vid Mjötjärn utefter vägen på väg norrut när campingen jag hade tänkt stanna på hade bommat igen för kvällen. Var ganska snopet att behöva backa ut och köra på igen. Ruth tyckte det var ett trevligt ställe för kvälls- och morgonrastning.
Förr har jag inte tänkt så mycket på fåglarna omkring mig. Har inte riktigt begripit alla fågelskådares förtjusning men på sista tiden har intresset väckts allt mer. Inte så att jag jagar kryss eller så men det är intressant att spana in fåglarna som hänger här hemma. Idag var det ett fasligt liv på förstukvisten. Där satt en skatunge på räcket och tjatade om mat. Sen flög den ner till föräldern som metodiskt letade mat nedanför i potatislandet. Som om föräldern tydligt försökte visa hur man gör för en ganska lat tonåring som tittade på och mest tjatade om att bli matad. Känner igen mig i det.
Det är inte direkt ett smart val att hänga här runt huset och trädgården med sex katter och en schäfer. Hoppas den håller sig högre så att den klarar livhanken.
