Alltså det är ju liksom inte konstigt att det känns helt meningslöst att försöka hålla golven rena i Rucklet. Städade i förrgår, dammsög och torkade golven. Det var så rent och fint. Mindre än 24 timmar senare ser golven ut så här. Det är tur vi alla traskar runt med tofflor…
Förra året hade jag premiär på att odla underblommor. Först gick det så där. Första sådden tog sig inte ett endaste frö. Gjorde ett nytt försök som inte tog sig det heller. Men så hittade jag några fröer som legat i blöt som jag hade glömt sätta i sådd nummer två som jag bara pillade ner i första bästa kruka som råkade stå där jag var på altanen. Sen stod den där krukan bortglömd. Så en dag tänkte jag att jag fick väl slänga det där som aldrig tog sig och se på sjutton, då var det ett gäng plantor där i krukan. Plantorna flyttades till en pallkrage och så stod de där tills det var dags att ta in dem. Underblommor kan liksom dahlior tydligen vinterförvaras inne så de åkte in samtidigt med dahliorna. Så har de stått i vägen hela vintern i öppna hinkar borta i andra änden av huset som i väntan på att jag ska orka ta tag i eländet fungerar som förråd och vinterförvaring av pelargoner, änglatrumpeter, chili, dahliaknölar och nu även underblomsknölar. Häromdagen kom jag plötsligt in i lite planteringsfeeling så att underblomsknölarna hamnade i jord. Och vilken växtkraft! På bara tio dagar så har de skjutit fart. Nu är det fyra som är på gång. Får se hur många som kommer. Snacka om raketfart att starta från övervintrade knölar jämfört med att sätta fröer.
20190505:
Tio dagar senare 20190515:
Skulle lämna bil och hästtransport på verkstan i morse. Slängde in cykeln i hästtransporten för att ha något transportmedel att ta mig hem med. Jag är väldigt förtjust i den där gamla rostiga, oväxlade cykeln. Den rullar på utav sjutton. Även om det var tungt och baske mig ett svagt uppförslut nästan hela vägen hem.
Väldigt nöjd med nästan 17 km cykeltur på morgonkvisten. Vardagsträning när den är som bäst.
Det blir allt lite löpning igen även om det går så där med bloggandet om det. Rocky har sprungit med några gånger nu och har fått upp lite flås. Det är ju lite synd att matten inte får upp flåset lika snabbt. Det kommer att bli ett tungt Göteborgsvarv på lördag men det får väl bli en hel del promenerande helt enkelt.
Löpning #46/2019 4,7 km 6 maj.
Löpning #47/2019 4,7 km 6 maj.
Löpning #48/2019 4,7 km 10 maj.
Löpning #49/2019 4,7 km 10 maj.
Löpning #50/2019 4,7 km 13 maj.
Löpning #51/2019 4,7 km 13 maj.
Livet i Rucklet är inget för de veka. Här åker plantor och pelargoner ofta ut tidig vår. De får stå ute ända neråt nollan. Det där att kånka in och ut krukor morgon och kväll är inte riktigt min melodi. Har de tur kommer jag ihåg att lägga över nåt lakan eller nåt när det vankas frostnätter. I år har det varit en osedvanligt varm och tidig vår. Rena rama sommartemperaturerna. Men så kom det så ett ordentligt bakslag. Natten till fredag var det ordentligt med frost. Så där så att bilrutan fick skrapas på morgonen. Då hade pelargoner och änglatrumpeter i alla fall fått lakan att huttra under. Gångna natten skulle också vara frostrisk. Då veknade plötsligt mitt hårda hjärta. Jag blev helt enkelt lite orolig för deras hälsa. Det skulle vara förfärligt trist om alla mina pelargoner dog när de nu har lyckats övervintra. Samtliga pelargoner plockades in. Förutom de som stod på farstukvisten som jag glömde men de hade fått en redig frottéhandduk att värmas under. De mindre plantorn änglatrumpeter fick dock härda ut ännu en kylig natt under lakan tillsammans med pelargonskott och -sådd. Moderplantan av änglatrumpeten, hon fick stå pall som hon stod. Nu verkar inte natten ha varit så hård här på hallandskusten. Ingen frost här runt huset och temperaturen var 4 grader vid sjutiden. Lite inåt landet har de snö…
Det blir några pelargoner att kånka in och ut.
Löpning #45/2019 4,7 km. Ett andra varv med Rocky. Så var det sol och blå himmel igen efter ovädersmolnen dragit förbi. Fortfarande något kylslaget dock även om jag var för varmt klädd som pälsat på mig vintertightsen igen.
Idag var vi nere på en fällning som jag lyckades reda ut och en där en sko trampades av.
Löpning #44/2019 4,7 km. Värsta aprilvädret så här den 3 maj. Dagen började med frost och strålande blå himmel. Så drog ovädret in med lite hagel på det. Lagom tills jag kom ut att springa var det uppehåll men en mycket dramatisk himmel och fortsatt blåst. Knäskadan verkar vara på bättringsvägen. Det gjorde betydligt mindre ont idag. Skönt!
Löpning #42 4,7 km. Alltså, hur springer man för att det inte ska dunsa och dunka i ett ont blåmärke modell större i ett knäveck..? Om möjligt gjorde det ännu ondare att springa med det där jätteblåmärket i knävecket idag än för tre dagar sedan. Var förmodligen en intressant löpstil första kilometern. Sen lugnade det onda sig. Kroppen får väl annat att tänka på när den får fokusera på att orka få kärringen framåt. Det är ystra känslor i naturen så här års. Det var ett par harar som var så fokuserade på att bråka med varandra så de hade inte tanke på oss som kom springande och därmed fortsatte de bråka hej vilt. Fille, som är både stövardöv och med stövarnäsa, höll på att få tokfnatt. Han kämpade tappert för att vi skulle lämna vägen och genast dra järnet efter de där hararna som till slut kom till sans och flydde sin kos. Matten var av annan åsikt och Fille fick finna sig i att fortsätta utan att jaga några harar. Jag är väl störd som genast fipplar fram mobilen för att fota.
Löpning #43/2019. Andra varvet med Rocky och en tonåring. Rocky skötte sig fint. Tonåringen pratade i stort sett hela tiden tills han kroknade vid 3,2 km och promenerade sista biten hem. Jag och Rocky sprang på även sista biten.
Löpning #40 4,7 km. Söndagens löpning med Fille. Lyckades i torsdags med bedriften att ta emot en vältande EU-pall, den tunga varianten, i knävecket på vänster knä med ett mycket färgglatt blåmärke modell större som resultat. Funderade en stund före jag svidade om till löparkläder om det kanske kunde vara bra att vila det där blåmärket före jag började ut och springa. Det avslogs dock. När jag sprang iväg svor jag ve och förbannelse över detta beslut. Det var nämligen inte alls skönt att springa. Det gjorde typ ONT varje gång vänster ben landade i marken. Kom jag på bättre tankar, stannade, vände om och gick hem igen..? Nej, inte då. Efter två plågsamma kilometer kändes det inte så mycket längre och Fille var överlycklig att få springa. Så så var det med det.
Löpning #41 4,7 km. Ett andra varv med Rocky i söndags. Han försökte fälla mig en sisådär tre gånger. En vinglig unghund modell större är mycket effektiva på att sätta krokben. Han har på bara några få löprundor annars blivit väldigt duktig på att hålla sig på ungefär rätt plats. Det går framåt.
Det blev åsnerundan ridning igår eftermiddag. Skálda verkligen längtade efter att få komma ut på ridtur så hon sprang i full fart mot utgången när jag skulle hämta i hagen. En väldigt hoppig och stirrig Skálda. Det var mycket att vara rädd för. Det spelar liksom ingen roll att vi har passerat samma plats 300 gånger. Det går fortfarande att vara mycket skeptiskt inställd.
I förmiddags gick turen i ett grått och kyligt väder med trevligt sällskap till stranden och en bra runda. Det blev nog drygt två timmar till häst. Ett lite lugnare tempo med lugnt och stillsamt hästsällskap. Det är bra träning det. Det blev dock tvärstopp när hon skulle gå över den väldigt smala betongbron över Törlan vid Björkäng. Det var superduperläskigt. Det blev till att sitta av och vara en god ledare så att hon efter en stund kunde övertalas att komma över. Hon är så duktig. Det är ändå helt fantastiskt att få det förtroendet att hästen litar på att det är ok när matten går före.
Foto Maria Edström
