Det är ofta ganska trångt i mattens knä vid soffmyset men ikväll var det synnerligen trångt. Razzla, Sotis och Felix.
Äntligen, de första 150 löpstegen, 3×50, sedan meniskskadan för nästan fyra månader sedan med efterföljande operation en dryg månad senare. Efter första riktiga lite längre hundpromenaden igår, 4,7 km, vågade jag mig på några första löpsteg under dagens promenad, 50 steg under vardera av de tre första kilometrarna. Sen sa knät ifrån och det var nog för första löp-rehabrundan. Den här rehaben verkar ta tid… men bara det att snöra på löparskorna kändes fint.
Det blev en bucklig plåtis efter ett missöde hos däckfirman när vinterhjulen skulle på. Så kan det gå. Trist men väldigt skönt att det inte var jag utan däckfirmans personal som satt bakom ratten. Besök inbokat för besiktning av skada i nästa vecka.
Var på en väldigt nyttig och intressant utbildning för hjärt- och lungräddning, HLR, på hund som hölls på Varbergs Brukshundsklubb. Vi fick också en dragning om flera olika metoder att hantera föremål som satt sig i luftvägarna.
Den där meniskskadan har dragit ut på tiden. För ganska exakt tre månader sedan gick höger menisk åt fanders. Sen dröjde det en dryg månad till operation. Operationen gick både snabbt och bra, in och ut på mindre än 3,5 h. Förutom att ha klippt bort de trasiga delarna av menisken konstaterade ortopeden ett i övrigt fint knä men också en kraftig inflammation av knäleden. Den där inflammationen har gjort att läkningen gått så långsamt, så långsamt med svullnad som inte gett sig. Första två veckorna var det stegbegränsning om 2500 steg per dag. 2500 steg är ingenting! Sen ytterligare två veckor då jag fick gå hela 3000 steg per dag. 3000 steg är också nästan ingenting. De dagar som tarvat fler steg fick hanteras med kryckor. Förra veckan vad det återbesök hos ortopeden som manade till fortsatt försiktighet och långsam upptrappning men gavs tillstånd till korta promenader på max 20 minuter om inte knät svullnar för mycket. Idag fick alltså hundarna, och matten, gå en första lite trevande promenad om 20 minuter. Passade på att också träna lite platsliggning. Hundarna var otroligt nöjda att äntligen få komma ut och röra på sig. Så även matten. Knät höll ganska bra men en löprunda känns fortfarande ganska avlägset.
Äntligen har jag fått nytt golv lagt i kök och vardagsrum. Med proffshjälp dessutom. I vardagsrummet lades nytt laminatgolv när vi flyttade till Rucklet för snart 21 år sedan. Köket blev renoverat två år senare med ett likadant laminatgolv. Dessa laminatgolv har vi alltså slitit ut. Så slitet att ytlagret helt slitits ner och golvet blivit snorhalt. Har hållit på att halka och slå ihjäl mig flera gånger. Hur är det ens möjligt att slita ut ett laminatgolv? Men så idag har det slitna golvet åkt ut. I köket blev det ett grått mycket slittåligt golv. I vardagsrummet Meadow. Också det slittåligt men inte riktigt lika som köksgolvet. Förhoppningsvis ska golven nu överleva det ganska extrema påfrestande livet i Rucklet med alla djur.
Razzla är inte helt nöjd med tillvaron när hon blir bortstängd på andra sidan grinden och inte får vara med.
Efter en del testande, funderande och tips från hur andra gjort i sina plåtisar fixades en andra hundbur till plåtisen. Det är inte en superbra lösning och inte är den perfekt men den funkar tills jag hittar en bättre lösning. Är faktiskt rent av ganska nöjd med prestationen. Gjorde som Kajsa Warg, man tager vad man haver, utav spillbitar trä som jag hittade ute i ladan. Byggde en konstruktion för stödben till det nedsänkta bordet. Hade tyvärr inga färdiga fästen på våggen på den lägre höjden som kunde användas. Testade först att ta bort sittdynorna på sittbänken men då gick det inte att öppna eller stänga luckan till hundburen så det blev till att mickla tillbaka de där dynorna under hundburen igen. Det är sannerligen inte mycket plats när det ska in lite större otympliga saker som en hundbur på plats. Frågan är om jag någonsin får ut den igen.
Det kanske är dags att hitta en bättre plats till sågen än i vardagsrummet så att allt spån far ut över spisen.
Hästarna vill gärna komma in på gården och ta ett varv runt trädgården för att agera gräsklippare. Det är en bra win-win-lösning för både hästar och matten. Förutom när de tycker att de ska äta upp rosenbuskarna. Då är matten inte riktigt lika nöjd. De är också väldigt sällskapliga. Sätter sig matten på trappan så kommer de för att umgås en stund. Audna ville gärna smaka lite på mattes knät men det blev det ingenting med. Någon måtta får det väl ändå lov att vara.
Efter att tillsammans med Ruth ha slagits med björnbärssnåren, som verkligen gör motstånd, är det gott med smulpaj på björnbär och hemlagad vaniljsås med massor av grädde till kvällsfikat.
