Hallands kennelklubb ordnade en gemensam långpromenad idag som matten och Ruth hängde med på. Det blev lite drygt 10 kilometer, svarta rundan vid Dranstugan i Veddige. En ganska utmanande runda i blandad terräng med både uppför och utför. Ruth passade på att bada i om inte alla så i nästan varenda liten dypöl på vägen. En fikapaus med utsikt blev det ungefär halvvägs. Vi är väldigt nöjda med dagen, tur hade vi med vädret och trötta blev vi.
Och apropå det där med dominoeffekten, när det uppallade fönstret äntligen var skrapat och flyttats till avsedd lagerplats, kunde pallarna tas bort och robotgräsklipparen kunde få utökat arbetsområde. Kanske att arbetsområdet behöver minskas något igen eftersom roboten körde fast borta i hörnet bland buskarna. Hoppades att den skulle ha klarat de där ojämnheterna men den är verkligen inte bra på det där med ojämnheter.
När det händer grejer här i Rucklet handlar det ofta om dominoeffekten. En sak leder till en annan som leder till en tredje och helt plötsligt är det rensat eller städat någonstans. Igår skrapades äntligen det tredje och sista fönstret som stått uppallat på gårdsplanen sedan fem månader tillbaka. Så idag kom sonen och hjälpte till att röja och flytta runt på grejer ute i ladan för att de där fönsterna skulle få en bättre plats än där de stod i vägen i gången till stallet. Hästtransporten är nu fylld med skräp till återvinningsstationen.
Någon som vill ha gamla trasiga cyklar så finns det ett gäng här. För den händige finns det nog hopp för flera av dem.
Ibland går luften ur och en tappar fullständigt sugen. Det har varit en tuff tid det sista. Mamma som somnade in i början av maj, rörigt värre på jobbet med storsläggan som gick och alla mina kompisar som slutade, och fortfarande inga besked om hur det ska bli. Så det där sista fönstret av de tre stora, som hamnade på pallarna i slutet av april till tiny houset har legat där sedan dess, alltså i fem månader. En ständig påminnelse om den där tappade sugen. Men så plötsligt händer det och den tappade sugen återvänder. Igår blev det tredje och sista fönstret skapat!
Ikväll känner jag mig som kungen av glutenfritt surdegsbröd. Tänk vad en kurs hos bagaren Manfred, en surdeg startad på kefir och ett bra recept kan göra susen. Receptet bakade sommarens workawayer Stephan. Äntligen har jag fått till riktigt fina glutenfria surdegsbröd!
Dag 1
Morgon starta surdegen för aktivering:
60 g surdegsstart
80 g fullkornsrismjöl
80 g fingervarmt vatten
Blanda ihop och ställ undan för aktivering av surdegen. Det här går också att göra på kvällen att aktiveras under natten och då görs resten av momenten dag 2.
Kväll, sätt degen:
Blanda de torra ingredienserna:
200 g bovetemjöl
100 g glutenfria havregryn
100 g majsmjöl (jag använder den finmalda till polenta)
200 g potatismjöl
40 g psylliumfröskal
15 g salt
2. Blanda de blöta ingredienserna:
20 g olivolja
700 g fingervarmt vatten
Den aktiverade surdegen
3. Blanda ihop de torra och de blöta ingredienserna till en deg.
4. Låt stå att svälla i 5 minuter, det glömde jag.
5. Kör i matberedare 5-10 minuter med degkrok. de här bröden fick 10 minuter.
6. Jäs över natten, alternativt 4-6 timmar. De här fick jäsa i ungefär 4 timmar.
7. Knåda degen och forma två limpor. Låt jäsa 2 timmar. De här fick jäsa i brödformar med bakplåtspapper.
8. Grädda först i varmluftsugn 250 grader C i 10 minuter på bakplåtspapper direkt på stålplåt. Sänk sedan värmen till 220 minuter och grädda 50-60 minuter till. Lägg ett bakplåtspapper över bröden den sista halvtimmen eller så för att inte bröden ska gräddas för hårt på ovansidan.
9. Låt bröden svalna på galler invirade i bakhanddukar.
10. Det sägs att glutenfritt bröd ska svalna helt före det skärs upp men det har jag sällan tålamod till. Det går ofta ganska bra att provsmaka när det har fått svalna en stund i alla fall.
Trix: Se till att ugnen är riktigt varm. Ha en stålplåt på gallret att grädda bröden på. Stålplåten ska helst visa 250 graders värme innan bröden slängs in i ugnen. Ha ett par aluminiumbyttor i botten av ugnen fyllda med lavasten och vatten för ånga.
Det är skillnad på vaket tillstånd hos valpen och sovande tillstånd. I vaket är hon på stackars Sotis så ofta hon kommer åt, han är alldeles för snäll. Men så illa kan Sotis inte tycka att hon är för när Aqua sover kommer han och lägger sig sked för att sova. Det är ju så gulligt så mattehjärtat svämmar över.
Igår fyllde Aqua hela 16 veckor. Tänk vad tiden går och som hon växer! När hon flyttade in för åtta veckor sedan vägde hon 3,8 kg. Idag när vi var till veterinären för vaccinering mot rabies och spruta nummer två mot Leptospiros, vägde hon 9,2 kg. Skönt att ha betat av så att hon nu är fullvaccinerad för den här gången. I juni är det dags igen. Aqua var så duktig när hon fick sprutorna. Den första märkte hon inte ens av att hon fick. Rabiesen kan svida men hon kikade bara till och så var det bra med det. Ibland är det bra att hon är lätt att distrahera. På vågen är det inte lika bra, hon är inte still i många millisekunder i taget.
Aqua och matten har inte riktigt samma syn på vad som lämpar sig att ha i soffan. Det är en blandad kompott i skattgömman. Goa ben i schäfersize, lock till en yoghurtburk, barnbarnens potta (känns ändå bra att barnbarnen inte använder den) och mattens stallsko. Hin är sannerligen påhittig.
Så börjar mjölktänderna ge sig. Om några dagar blir hon 16 veckor. Det är inte klokt vad hon växer och hur fort tiden går. Aqua är inte stilla många mikrosekunder i taget så det kan ta många bilder innan hon fastnar.
Ska medge att matten var lite orolig för hur det skulle gå när tvååringen skulle komma och hänga här med oss i Rucklet. Hon kan vara ganska intensiv vårat lilla monster Aqua. Visst fick matten passa men det gick förvånansvärt bra med Aqua. Det ska nog bli bra det där så småningom. Finns inget bildbevis men även hänget med nioåringen gick bra, även om det också krävde viss passning från matten. Var nog bra ändå att det blev ett barn i taget så Aqua får vänja sig i lite lagom takt. Barn har en tendens att dra igång hundar. Åtminstone här i Rucklet.
