Idag testades den nya kameran på ett gäng larver som äter på ett blad. Det är minsann inte lätt det här med fotografering. Sonen lyckades bättre än jag. Men vad är det för larver?
Tog fram den för att ta det sista som inte blev gjort när jag tog tag i den där stängselhärvan som blivit kvar. Men sen innan lien stuvades undan igen var det lite mer som slogs av bara farten. Här är ambitionen enbart att få bort det värsta och att trötta ut och hejda den värsta framfarten av ogräset, inte att det ska vara noga.
Behöver anförskaffa en björkstubbe så att jag kan knacka lien igen. Det är det som ställer till det med användandet av lien. Kan jag bara få till den där stubben ska det nog kunna bli rutin, det där knackandet. Tyckte ändå att jag fick lite kläm på det till sist på senaste kursen.
Det är så konstigt det här att inte längre ha mamma i livet. Det är inte som vanligt. Hon har alltid varit bortrest mycket men midsommar är en sån dag som vi nästan alltid firat tillsammans, åtminstone sen jag fick barn. I år är det nog första gången sen vi flyttade till Tvååker som jag inte börjat midsommarafton med att plocka jordgubbar på självplocken. Det har varit en stående tradition att först plocka och sen frossa i jordgubbar men idag blev det faktiskt inga jordgubbar alls. Får ta igen det en annan dag.
Däremot blev både grillen och altanbordet skurade. Så lite te och bok innan äldste sonen kom och vi fick grillad ryggbiff med kokt färskpotatis, tsatsiki och sallad med vattenmelon. Det var inte fy skam.
Sen jag fick min första kamera, typ 1980 när jag var 12 och fick följa med mamma på en fantastisk resa, först en veckas safari i Kenya och sen tre veckor på fantastiska Seychellerna, har jag tyckt att det har varit så roligt med bilder och att fota, (Det kan vara så att jag hade någon pocketkamera även innan dess, det är något oklart.) Vardags-fotandet har i alla fall följt med sen dess och har fått liv i och med den här bloggen/hemsidan. Så här 46 år senare fick jag ett infall och köpte en riktig kamera. Det har jag velat göra i så många år men inte kommit mig för, förrän nu.
Alltså nog för att Gosis gärna tjatar på matten om mat men Gosis har hittat sin människa, och det är inte matten. Det är helt klart sonen som är favoritpersonen. Satt i soffan på sonens rum och Gosis kom och la sig bredvid mig, en kort stund, innan han tyckte att sonens knä var ett bättre alternativ. Där stod jag inte högt i kurs minsann.
Idag har vi haft minnesstund för mamma med en sista onsdagsfika. Hon älskade sina onsdagsfikor på Veras Café. Det hade hon tyckt om, att vi träffades och fikade på en onsdag klockan 13. Som vanligt. Hon hade också tyckt om liljorna, det var en favoritblomma. Nu står de här hemma och doftar.
Försökte mig på att ta sticklingar på tomatplantorna i höstas för att se om jag kunde lyckas hålla dem vid liv under vintern. Det gick väl inte alldeles lysande. De har fört en tynande tillvaro när de knappt ens fått vatten. Ingen kärlek eller omtanke alls. Men några stycken har faktiskt överlevt, ganska många till och med. Det måste vara i det närmaste ett under. De såg för anskrämliga ut. Men idag fick de komma ut i en pallkrage och några tomathinkar. Det blev några sticklingar också. Får väl se om det är några som reder upp sig. Årets plantor kom i alla fall ut i jord betydligt tidigare än förra året. Då fick de inte komma i jord förrän i augusti.
Började i alla fall med att rensa bort ogräset i pallkragen som var fullständigt igenvuxen. Sen på med en skottkärra hästgödsel och en skottkärra från varmkomposten, Rörde runt lite och sen på med lite jord som hade flytt ut ur pallkragen. Fråga mig inte hur den fått hjälp att göra det men gissningen går till sork.
Det var en självsådd tomat som tagit sig i varmkomposten så den fick också flytta ut i pallkragen. Det brukar avrådas från det men har så svårt att slänga sånt som kämpat på för att överleva.
Hinkarna för tomater fylls först med brännässlor i botten, sen på med jord och i med tomatplantan. Tanken är att brännässlorna är redo att bidra med näring när tomatplantans rötter kommit dit i sin utveckling. Får kanske slänga på lite hästgödsel också men det får bli en annan dag.
Tjejerna i hundgården gillar att ha god utsikt. De håller gärna till på taket till hundkojorna så att de kommer upp lite och kan ha koll på omgivningarna. När det är en ensam gäst i hundpensionatet får Ruth ställa upp som sällskap. Hon är väl kanske inte helt nöjd med den uppgiften men hon får helt enkelt ställa upp.
