Haargaard

Det var ingen av ungarna som ville hänga med och gymma, så det blev det ingenting med.  Har haft många ursäkter för att inte springa ett bra tag nu. Först var det en eländig förkylning. Igen. En hosta som inte gav sig. Hostar än men kan inte skylla på den längre. Så flyttade valpen in. Att ha valp är som att ha bebis. Kan inte lämnas ensam. Kräver ständig tillsyn. Så idag när det var nästan storm i byarna. Då valde jag att äntligen ta mig ut och springa. 15-åringen fick lämna datorn och vara ute och busa med valpen under tiden. Win-win liksom.

Löpning #68/2019 4,7 km. Först ut var det en överlycklig Fille som verkligen hade längtat efter att få springa. Lyckades hålla ett lite längre tempo även om Fille gärna hade sprungit på. Överlevde första varvet.

Löpning #69/2019 4,7 km. Funderade på hur jag skulle orka ännu ett varv. Bestämde när jag gav mig iväg att jag skulle springa så länge jag orkade och sen fick jag gå resten av vägen hem. Men det rullade på i sakta mak. Inte för att det var någon behaglig och trevlig upplevelse men det gick. Hela rundan. Ett tag på slutet funderade jag över mitt val att ut och springa i blåsten när det kändes som att jag nästan sprang på stället i motvinden.

Vet inte riktigt om det var ett helt klokt beslut att återuppta löpningen med samma distans även om det nu gick långsammare när det var 1,5 månad senast jag sprang senast. Det visar sig om någon dag elller två. som när jag sprang sist

Löpning #66 4,7 km.  Så var kärringen igång igen. Idag fanns inte längre några ursäkter  kvar för att inte springa. Förkylningen har gett sig och så även den hysteriskt varma medelhavsvärmen vi haft ett tag. Att det regnade, det var nästan bara en bonus. Det är nästan det bästa vädret att springa i. Ett sånt där lätt duggregn så att luften är härlig att andas men utan att kläderna blir blöta. Fille var så lycklig att äntligen få springa igen. jag vilar mig tydligen i form också för den där klockan påstod efter rundan att nu hade VO2max snäppt upp sig ännu ett snäpp. Så konditionsmässigt är tanten som en utmärkt 20-åring. Inte för att det känns så direkt… men kanske att det lurar någon.

Löpning #67 4,7 km. Ett andra varv med Rocky. Inte kändes det som att kondisen var som en utmärkt 20-åring direkt men trots att jag redan från början började tänka tanken att det går ju att gå också hölls joggandet igång. Förutom en kort bit uppför sista branta uppförsbacken och sedan över motorvägen, kanske max 100 m. Tror att det var den där andra tanken, att det tar längre tid att komma hem igen om du går, som höll löpningen igång. Det regnade mer det här varvet. Uppfriskande!