#52/2018 4,7 km Rehablöpning del 1. Är så avundsjuk på alla som tycker att löpning, det är livet. Själv skulle jag förmodligen inte springa många meter om det inte vore för att hundarna tjatade. Väckte tonåringen och tvingade med honom ut att springa. Kan meddela att jag inte var speciellt populär. Till och med skulle jag kunna påstå att jag degraderades till absolut sämsta mamman ever. Nåja det är smällar jag får ta som förälder. Någon form av rörelse får det bli och inte bara skärmar. Eftersom jag fortfarande håller på med rehablöpning för knät började jag att gå. Tonåringen sprang i väg i förväg. Draghunden som normalt har brått tyckte att det var väldigt stressande att flocken separerades. När det blev dags för första löpintervallet fick jag bromsa efter bästa förmåga när han drog för att komma ikapp. Vi kom ikapp och förbi. Sedan syntes inte tonåringen av under resten av rundan. Misstänkte att han vänt och gått hem igen efter den första kilometern.
Knät klarade sig bra trots att draghunden låg på rätt hårt. Eftersom det gick i ett rätt bra tempo under de där fem minutrarna löpning fick promenadintervallet kortas till ca fyra minuter för att hinna med tre intervaller löpning. Ja jag vet, jag slirar på rehabschemat men det ska ju funka också.
En gång till minst med femminutersintervaller sedan är det dags att öka till 10-minutersintervaller med 5 minuters promenad emellan. Frågan är vad jag ska hitta på för runda då. Åsnerundan blir för kort om vi ska gå 5 minuter, springa 10 minuter, gå 5 minuter och sen springa 10 minuter. Får kanske ta sjukilometersrundan. Och sen har jag en hund kvar när jag kommer hem. Fast Hugo springer så långsamt så det knappt borde räknas som löpning och då kan vi kanske ta åsnerundan. Det är inte lätt det här att hålla mig till rehabschemat när det är andra som ska motioneras på köpet. Det gäller att slira lagom på rehaben så att det fortfarande går åt rätt håll och det inte blir någon överbelastning.
Kommentarer
No Trackbacks.