De arbetar hårt, katterna i Rucklet. Först kom Sträckan in med en fet godbit till middag. Strax efter kom Sotis med en mindre version till förrätt. Får vara glad att bytena ikväll åtminstone var tagna av daga. Annars hr katterna börjat ta in mössen och släppa dem här inne. Det känns inte riktigt som att de har förstått sin arbetsbeskrivning.
Är man stor måste man vara snäll. Rocky lånar ut en trygg famn att sova i.
Hundvakten härom dagen fick anteckningarna nedkräkta med mask. Mmmmysigt…
En smärre förmögenhet investerades i avmaskningsmedel och nu är katter och hundar avmaskade. Alla utom Simba. Han lyser med sin frånvaro. Han har inte synts till här hemma på länge. Antingen har han flyttat hemifrån eller så lever han inte längre.
Det var ingen av ungarna som ville hänga med och gymma, så det blev det ingenting med. Har haft många ursäkter för att inte springa ett bra tag nu. Först var det en eländig förkylning. Igen. En hosta som inte gav sig. Hostar än men kan inte skylla på den längre. Så flyttade valpen in. Att ha valp är som att ha bebis. Kan inte lämnas ensam. Kräver ständig tillsyn. Så idag när det var nästan storm i byarna. Då valde jag att äntligen ta mig ut och springa. 15-åringen fick lämna datorn och vara ute och busa med valpen under tiden. Win-win liksom.
Löpning #68/2019 4,7 km. Först ut var det en överlycklig Fille som verkligen hade längtat efter att få springa. Lyckades hålla ett lite längre tempo även om Fille gärna hade sprungit på. Överlevde första varvet.
Löpning #69/2019 4,7 km. Funderade på hur jag skulle orka ännu ett varv. Bestämde när jag gav mig iväg att jag skulle springa så länge jag orkade och sen fick jag gå resten av vägen hem. Men det rullade på i sakta mak. Inte för att det var någon behaglig och trevlig upplevelse men det gick. Hela rundan. Ett tag på slutet funderade jag över mitt val att ut och springa i blåsten när det kändes som att jag nästan sprang på stället i motvinden.
Vet inte riktigt om det var ett helt klokt beslut att återuppta löpningen med samma distans även om det nu gick långsammare när det var 1,5 månad senast jag sprang senast. Det visar sig om någon dag elller två. som när jag sprang sist
Vi hämtade House Corner Pax, vår lilla schäfervalp, den 28 augusti 2019. En väldigt trevlig liten kille minsann. Det är så roligt att ha valp. Jag visste att det tar mycket tid och passning med valpar men hade förträngt hur mycket. Rocky tycker att för det mesta att Pax är en rätt kul typ. Rocky kan bli väl brutal inemellan. Det är ändå förvånansvärt hur försiktiga de ändå är, de vuxna hundarna, med en sån här liten fjant som flyttar hem. Två kvällar i veckan är vi och tränar på Schäferklubben i Varberg. Det tycker både Pax och Rocky är kul.
Var och tittade på valpar idag och hoppsan, nu är visst en tingad. Om tre veckor hämtar jag hem Pax från Kennel House Corner. Så kan det gå när uppfödaren tyckte jag skulle köpa en schäfer med stamtavla också. Var väl inte direkt svårövertalad…
Det är nåt alldeles speciellt att sitta mitt i en valpkull.
Det var länge sedan vi hade en riktigt liten valp i Rucklet. Hugo kom när han var fyra månader och Rocky var sju. Buddha var vuxen. Ludde och Fille var åtta veckor vid hämtning. Det är alltså nio år sedan, då när vi hämtade hem Fille.
Foton: Matti Husgafvel
Mycket nöjd med gårdagen. På förmiddagen fick jag sällskap på ridturen, sällskapet red Skálda och jag Bergthora barbacka. Det gick sannerligen inte snabbt framåt för Bergthora i början av rundan. Blev allt lite orolig med tanke på hennes kroniska sjukdom PPID. Hoppade av och gick bitvis för att inte belasta henne för mycket. Sen fick hon bättre fart så det var nog mer långsamt bortåt och så snart hon tyckte att hon var på hemväg gick det minsann bra att springa. Det var skönt. Det är allt ett orosmoment det där med sjuka djur även om de är under behandling.
Framåt sena eftermiddagen fick äntligen Birkir komma ut på en ridtur. Det var väldigt länge sedan, mer än ett år, när det blev lite väl skoj och jag åkte av. Det kan vara lite lurigt att rida ut själv på en nästan oriden häst. Tvingade med tonåringarna som fick ta varsin hund för att Birkir skulle få lite tryggt sällskap på marken. Det var nog tur att de kom med. Birkir var allt bra osäker på att gå iväg på egen hand utan andra hästar. Han blev orolig över motorvägsbron men det gick bra. Hoppade av och promenerade förbi galoppsträckan. Fanns stor risk för att Birkir skulle tycka att det vore ett bra tillfälle att dra järnet. Red en bit igen tills vi började närma oss hemma och jag kände att han återigen kändes pigg på att springa fort. Hoppade av för promenad sista biten hem. Sen lyckades han trampa sönder kapsonen, fråga mig inte hur men en av remmarna hade gått av, för helt plötsligt stod han utan huvudlag och var lös. Lyckades få på den igen som tur var och inga fler missöden. Han var verkligen duktig! Dags att börja träna på att ha träns på, motioneras mer och sedan skulle han kunna åka iväg för träning. Kan alldeles för lite själv för att utbilda hästar.
När Skálda var iväg för bete första vändan i sommar red jag dit henne med Audna som handhäst. Sadeln och grimman med tyglar blev kvar där eftersom vi promenerade hem. Så idag tog vi en promenad tillbaka drygt tre kilometer för att hämta sadeln och så blev det en spännande ridtur hem. Hon hade lite brått, inte sken den här gången dock, och en hel del sidohopp för läskiga saker. Det är bäst att sätta fart med motionerandet av henne. Dels för att hon är smällfet dels för att vi ska ut på en längre ridtur den 31 augusti. Då är det bäst att hon har flås så att hon orkar springa med. Var redig och satte igång klockan för att logga både promenad och ridning. Sen glömde jag att stänga av klockan både efter promenaden och ridningen.
Blir inte riktigt klok på den där Garmin. Vad menas med träningseffekt vissa fördelar t ex..?
Löpning #66 4,7 km. Så var kärringen igång igen. Idag fanns inte längre några ursäkter kvar för att inte springa. Förkylningen har gett sig och så även den hysteriskt varma medelhavsvärmen vi haft ett tag. Att det regnade, det var nästan bara en bonus. Det är nästan det bästa vädret att springa i. Ett sånt där lätt duggregn så att luften är härlig att andas men utan att kläderna blir blöta. Fille var så lycklig att äntligen få springa igen. jag vilar mig tydligen i form också för den där klockan påstod efter rundan att nu hade VO2max snäppt upp sig ännu ett snäpp. Så konditionsmässigt är tanten som en utmärkt 20-åring. Inte för att det känns så direkt… men kanske att det lurar någon.
Löpning #67 4,7 km. Ett andra varv med Rocky. Inte kändes det som att kondisen var som en utmärkt 20-åring direkt men trots att jag redan från början började tänka tanken att det går ju att gå också hölls joggandet igång. Förutom en kort bit uppför sista branta uppförsbacken och sedan över motorvägen, kanske max 100 m. Tror att det var den där andra tanken, att det tar längre tid att komma hem igen om du går, som höll löpningen igång. Det regnade mer det här varvet. Uppfriskande!
Åkte på en förkylning. Kan tycka att det var väldigt onödigt, det är inte precis perfekt väder för feber direkt. Det har varit 27 grader ute och närmare 25 grader inne idag. Får väl vara glad för att jag sällan är förkyld och feber var det nog länge sedan jag hade. Förhoppningsvis ger sig eländet snart. Lovade i ett svagt ögonblick i slutet av förra veckan att rycka in i ett för mig nytt projekt så här i semestertider och den här veckan har gått bort först för jourbarn och sedan däckad i förkylning. Nu har jag ett möte med projektgruppen på måndag så har varvat inläsning av projekt och febervila idag och får fortsätta imorgon. Kul, verkligen kul.
