Tänk så bra det har blivit med vintersådden. Planterade fröer ute i pallkrage med miniväxthus i plast 31 mars. Tog en bra tag innan det började växa och sedan har det sakta men säkert vuxit till sig. Har skördat mest varje dag ett tag nu. Först lite och allt mer på sistone. Nu växer det helt galet. Det är nog dags att börja gallra.
Det är något alldeles fantastiskt givande att odla sin egen mat.
Efter jag vet inte hur många år och halvkassa nödlösningar för att försöka rädda vallmon och den där gula spretiga saken som tagit över rabatten framåt somrarna fick jag äntligen gjort växtstöd. Tog det halvkassa armeringsnätet, kapade till lämplig storlek med vinkelslipen, som jag tycker är jätteäcklig att använda, och böjde till. Extra nöjd över att ha tagit tillvara nästan skrot och gjort något användbart av.
För att få ner växtstödet runt vallmon fick först en drös med fylleskrot grävas fram. Rucklet är en gammal gård. Den har flera hundra år på nacken. Här grävs fram både det ena och det andra ur marken. Rena rama soptippen.
Någon som vet vad det där är för en växt som får små gula blommor?
Magnolian är fantastiskt när den börjar blomma. Blomningen är tyvärr kort men intensiv. Därefter skräpar den. Mycket sopande blir det…
Det är inte optimalt boende för amerikanska blåbärsplantor att trängas i en pallkrage har jag förstått men kan de bo i kruka borde de ju kunna trängas lite i en pallkrage också. Höga kan de bli, 1,5-2 m. De här stackars plantorna, Patriot, köptes för flera månader sedan och har levt en mager tillvaro sedan dess. De har kämpat på och idag kom de äntligen i jord. Blandade fyra säckar gödslad torv med två säckar rhododendronjord. Visste inte riktigt var jag skulle placera dem eftersom de vill ha mycket sol. Fick bli på gårdsplanen framför buskarna. Hoppas att de klarar blåst…
De ska också få en kompis bara jag får shoppat en. Det ska tydligen bli bättre skörd om de korspollineras med en annan sorts blåbär. Ska bli intressant att se hur det går med blåbärsodlingen.
Först ridning och trilla av häst. Så löpning med Fille och 24:an. Avslutade med en promenad med Hugo. En rask. För det var en ok temperatur för att Hugo skulle orka bättre. Blir det för varmt så har han det jobbigt. Sedan fick det vara bra med aktiviteter för den dagen…
#20/2018 4,7 km. 24an hade bestämt att vi skulle springa framåt kvällskvisten men ringde och ställde in för att han hade sträckt sig på gymmet. Skönt tyckte jag som precis hade trillat av hästen och var lite mörbultat. När jag hämtat på kortis och precis kommit hem ringde 24an igen för nu skulle vi tydligen springa i alla fall. Så fick det bli. Vad gör man inte för sina barn liksom..? Men gaaah vad jobbigt! Inte hade jag ätit och har ändrat medicineringen för min ofungerande sköldkörtel vilket gör att orken inte riktigt är vad den skulle kunna vara. Förhoppningsvis är det ett övergående problem som rättar till sig inom några veckor för att sedan resultera i bättre livskvalitet.
Lämnade den yngste på inskolning ett par timmar på kortis och tänkte ta vara på tiden med en ridtur. Skálda var inte intresserad av att bli fångad i hagen så det fick bli Birkir som kom ut för att röra på sig. Det har inte blivit mycket ridning på honom på länge. Det gick väldigt bra. Till en början. Han var duktig. Tjafsade ingenting om att gå iväg ensam med bara en ryttare på ryggen. Inga andra hästar eller promenadsällskap. Fram till vi gick över motorvägen. Då kändes det på hela hästen att han började blåsa upp sig. Valde en annan väg efter motorvägen som han inte brukar gå även om vi ridit där några gånger med sällskap. Det blev galopp. Fortfarande kontrollerat men lite snabbare. Han tyckte det var kul! Saktade av och passerade genom en gård. Sen kommer det en härlig passage, en sån där som vi inte är så bortskämda med här i krokarna, med gräsbeklädd skogsväg. Jag tänkte att här kan du få springa och manade på. Och sprang, det gjorde han, med gas. Sedan tyckte Birkir att han skulle skoja till det lite och började bocka. Satt kvar flera bockar och fick nästan stopp på honom men när han dessutom svängde tvärt gick det inte längre utan jag flög av. Det gick förvånansvärt bra med mig. Höger bak fick ta första smällen och sen tog jag väl emot med höger arm skulle jag gissa med tanke på hur det känns så här morgonen efter och ett litet skrapsår vid armbågen. Säkerhetsvästen blev testad in situ. Den fungerade finfint.
Till Birkirs försvar så såg jag det inte förrän jag hade trillat av, kommit på benen och fått tag på hästen. Det var en stor flock kvigor som släppts på bete i den stora hagen bredvid som kom sättandes så där ystert i full fart som de kan göra när de är nysläppta på bete. Kanske inte så underligt att Birkir fick lite spel han med. Han stannade så fort jag trillat av, typ en dryg meter bort och stod snällt kvar så det bara var att ta honom igen. Med tanke på de ystra kvigorna på språng var det bra gjort. Fast han kanske tänkte att det är bäst att stanna här med trygga matten.
Det blev en bra bits promenad innan Birkir lugnat sig så pass att jag vågade mig på att sitta upp igen. Alla naturliga springsträckor var passerade. Sista biten hem gick lugnt till.
Skönt ändå att det är islänningar jag rider mest. Fallhöjden är inte så stor. Fast fritt fall från 1,5 meter är rätt mycket det med när man är på väg ner…
Det blev en dag med turridning på Hallandsåsen. Ett helt fantastiskt väder. Underbar natur. Trevligt sällskap, vi var hela tolv ekipage. Gofika från Café Killeröd med utsikt över havet. Det kan nästan inte bli bättre än så här!
Eftersom inga av mina hästar är i kondition för en långtur turridning fick de bli hemma och jag hyrde mig en häst på plats, Adam. En bjässe till islandshäst. Adam kom med instruktionen: Ingen nybörjarhäst, använd inga skänklar, han kan få för sig att dra men han gör inget annat än springer i så fall. Satt upp och kände direkt att det här kan gå precis hur som helst. Han var rädd och orolig för allt. Så fort jag rörde skänklarna minsta millimeter mot hästen sköt han iväg framåt. När tempot ökade försökte han sticka. Flera gånger Vi hade några diskussioner om vem det var som bestämmer och även hästen blev överens om att det faktiskt var jag. Sedan blev han lugnare. Strax därpå skulle ett travstall passeras. Ett gäng hästar sprang runt i hagen precis bredvid den lilla grusvägen vi red på. Det var skitläskigt tyckte både min häst och den andra som var längst fram och backade. Jag hoppade av och visade som en god ledare vägen förbi det här läskiga. Det var för övrigt för väl, för jag gick in i en ståltrådshärva som låg på vägen. Det hade kunnat blivit fullkomlig panik om någon av hästarna klivit i ståltrådshärvan och den hade fastnat runt benen. Adam tackade för ledarskapet och lugnade sedan ner sig betydligt. Jag verkade vara någon att lita på. En helt annan häst blev det. Från stirrig till lugn. Riktigt trevlig och väldigt sällskaplig. Jag fick en ny kompis. Hela turen tog åtskilliga timmar. Hela 25 km avverkade vi. Adam var trött och jag var nöjd.
Det här var verkligen en bra uppvärmning inför sommarens Islandsresa och tack för en fantastisk dag ni som ordnade det så bra!
Bild: Gunilla Norrman
Bild: Yvonne Rask
Bild: Yvonne Rask
Bild: Bengt Andersson
Bild: Gunilla Norrman
Nu och några dagar framöver är magnolians bästa tid. Den är alldeles fantastisk med alla sina blommor på bar kvist.
Den femte maj slog första knoppen på dahliorna ut. Blev en del trädgårdsarbete, närmare bestämt nästan hela eftermiddagen. Det är så fint när magnolian står i blom.
Det är nästan som att vinna högsta vinsten när det står ett gäng plastbyttor på Blomsterlandet som får följa med hem. Grävde upp en rymling av guldhumlen och planterade i krukan. Ska bli intressant att se hur det går.
