Löpning #6/2016

#6 9,4 km. När det var två kilometer kvar:

Kroppen och känslan: Fy faaan, jag ooorkar inte.

Knoppen och logiken: Har du fixat de första 7 kilometrarna ska du nog fixa de sista två också. Bara mata på. Ett steg i taget. Andas… in in ut ut in in ut ut…

Och se på sjutton. Hem kom jag. Men det var ett tag sen jag var så nöjd att jag överlevde…

Första varvet med Fille går för det mesta rätt bra. Draghjälpen är otroligt bra för psyket. Det är det där andra varvet med Hugo när jag helt plötsligt efter att ha varit hemma och vänt, när kroppen tycker att jag egentligen är färdig, drar iväg med nästa hund och dessutom måste springa för egen maskin. Oerhört tungt… men med envishet klarar man mer än vad man tror.

Tycker att det går förvånansvärt bra att bara kliva upp och dra iväg på en löprunda. Det är en stor förändring mot hur det varit tidigare.

Framför allt är det otroligt bra att jag kommer ut att springa alls, för jag får tvinga ut mig. Men ska jag komma åtminstone i närheten av årets mål att springa 100 mil får jag allt se till att komma ut minst en gång i veckan i alla fall. Än så länge är 5% avklarat. Det är svårt att hinna allt som ska hinnas med…

Matte är populär…så fort jag är stilla som t ex när det ska stretchas efter löpningen kommer det en katt och passar på att få lite närkontakt. Här är det Felix som är desperat gosig. 🙂

Hugo