Löpning #32/50

#32/50 10,2 km. Det här var inte roligt, inte roligt alls. Ingen energi alls. Vartenda steg gick enbart på vilja,  t o m första varvet med Fille var motigt. På långrakan där vid 3 km fick Fille syn på en granne på rullskidor långt där framme… därav fartökningen när han fick något suspekt att jaga. Skrämde slag på den stackars grannen när vi sprang om i slutet av rakan… hon hade proppar i öronen och hade inte hört oss. Väntade på den där andra andningen skulle slå igång där runt åtta km men den kändes inte av när jag sprang. Däremot syns det på km-tiderna att det som vanligt gick något snabbare de sista två km.

Det vore alldeles förträffligt om jag kunde få ordning på den här kroppen nu. Få den i balans och med rätt medicinering. För nu är det inte roligt. Det är rent av lite oroligt. Undrar om det är så bra att hålla på att springa och pressa kroppen på det här viset..? Fast jag tror ändå att det är bättre än att låta bli. Så jag springer väl på…

Dagens löprunda började dessutom bra med en snabbtatuering av en exalteradinförspringtur-Fille som hoppade och rev mig när jag krängde på mig sportbehån och liksom satt fast och inte kunde värja mig… Snyggt eller nåt..? Fast ett V för victory kanske är symboliskt..?