#25/50 12 km. Jaaa, då var jag halvvägs! Tänk att jag sprungit 25 gånger på 42 dagar, sammanlagt drygt 244 km. Alltså drygt tjugofyra mil. Det är nästan halvvägs till Stockholm. Det trodde jag aldrig när jag gav mig in i det här… Jämfört med många av de andra i utmaningen är det en fjärt i rymden men för mig är det nästan overkligt. 🙂
Nu hade jag vilat i två dagar. Ibland är det svårt att hinna med löpningen även om jag försöker att prioritera den under den här utmaningen. Var ingen höjdare idag. Seg i kroppen. Kom på att pröva en ny taktik idag. Istället för att hela tiden maxa ansträngningen och pressa på försökte jag hålla pulsen under maxpulszonen och matade på så gott det gick där i zonen tempoträning. Fille tyckte att det gick väl långsamt och trodde han kunde agera söndagspromenad och pinka stup i kvarten. Det går inte för sig när vi är ute och tränar, då är det jobb som gäller. Han har tyvärr väldigt dåligt minne kan jag meddela…
När jag drog iväg på andra rundan med Hugo blev det för mörkt för att kunna titta på klockan så då sprang jag på så mycket kroppen orkade. Det är en skum känsla när det känns som att kroppen är så trött så jag nästan ramlar fram men benen ändå pinnar på.
Det roliga när jag såg resultatet när jag kom hem var att när jag inte tog ut mig så under de första sju km med Fille, ökade jag faktiskt takten under nästa fem km med Hugo mot vad jag annars brukar orka. Tänk att jag fixade att springa under 5:30 tempo under de sista två km av tolv… för mig är det stort! Vilken upptrappning det har blivit sen jag kom med i den här utmaningen i kombination med annan medicin. Märker det så klart på orken men även muskelmässigt på benen. Kul!
Tyvärr är inte kroppen så kul så här efteråt…
Kommentarer
No Trackbacks.