Löpning #52/2019 21,1 km. Den där på armen säger 21,4 men det är väl skit samma. Jobbigt var det vilket som. Var verkligen inte supertränad. Hade skött det där med maten uselt ett tag. Åt inte ens en ordentlig frukost. Hade inte laddat nåt speciellt annat än med en redig dos ångest inför årets långlöpningsplåga Göteborgsvarvet. Har försökt ha som mål att springa första milen under timmen och sen får jag gå och springa bäst jag vill. Tyckte att jag sprang på hyfsat även om målet med första milen under timmen sket sig med en dryg minut. Ändå helt ok för min träningsform van som jag är att springa bara 9,4 km, 4,7 km med draghund och sen 4,7 km med långsam jycke. Jag var dock rätt slut. Passade på att ta ett toastopp där som vanligt efter första milen. Sen kändes det som att jag sprang mer än jag brukat göra de senaste åren men det tog sin tid i alla all, sprang i mål efter 2:22 h med ett snittempo 6:45 min/km. Var inte alls helt slut när jag kom i mål. Kunde sätta mig ner och knyta loss chipet ur skosnöret och sen ta mig upp igen. Klarade trapporna över upploppet utan problem men mådde lite illa som jag brukar göra varje år efter målgång. I år hade utdelningen av mjölk efter målgång bytts ut till någon yoghurtdryck som jag tryckte i mig en flaska av plus bananen. Jag och sällskapet tog oss till bussarna till Åby och bilen for söderut. Jag mådde allt mer illa och till slut fick det bli ett hastigt stopp utefter motorvägen för en kräkpaus. Fy för den lede! Sen mådde jag i alla fall bättre igen.
Har nu i drygt ett dygn försökt analysera vad sjutton det var som hände. Visst har jag inte tränat så mycket men en halvmara med min något lata inställning är ju inte hela världen att ta mig igenom kan jag tycka. Det är ju nästan som en vanlig dag här i Rucklet om jag springer med hundarna, går en hästpromenad och fixar och grejar lite till. Det känns knappt i kroppen så här dagen efter heller. Kass uppladdning på det. Men inte kändes det som att jag tog ut mig, snarare var jag lite lat och gick en helt del även om det kändes som att jag sprang mer än vad jag brukar. Den där klockan på armen konstaterade visserligen att det var överdriven träning, Var det yoghurten som ställde till det? Ska jag helt enkelt inte ägna mig åt såna här dumheter att springa en halvmara en gång om året? Eller kanske bara acceptera att det behöver gå ännu långsammare än så här?
Och vad gjorde jag för en stund sen. Anmälde mig till nästa år så klart…
Kommentarer
No Trackbacks.