Löpning #42 4,7 km. Alltså, hur springer man för att det inte ska dunsa och dunka i ett ont blåmärke modell större i ett knäveck..? Om möjligt gjorde det ännu ondare att springa med det där jätteblåmärket i knävecket idag än för tre dagar sedan. Var förmodligen en intressant löpstil första kilometern. Sen lugnade det onda sig. Kroppen får väl annat att tänka på när den får fokusera på att orka få kärringen framåt. Det är ystra känslor i naturen så här års. Det var ett par harar som var så fokuserade på att bråka med varandra så de hade inte tanke på oss som kom springande och därmed fortsatte de bråka hej vilt. Fille, som är både stövardöv och med stövarnäsa, höll på att få tokfnatt. Han kämpade tappert för att vi skulle lämna vägen och genast dra järnet efter de där hararna som till slut kom till sans och flydde sin kos. Matten var av annan åsikt och Fille fick finna sig i att fortsätta utan att jaga några harar. Jag är väl störd som genast fipplar fram mobilen för att fota.
Löpning #43/2019. Andra varvet med Rocky och en tonåring. Rocky skötte sig fint. Tonåringen pratade i stort sett hela tiden tills han kroknade vid 3,2 km och promenerade sista biten hem. Jag och Rocky sprang på även sista biten.
Kommentarer
No Trackbacks.