Löpning #27/2019 4,7 km. Det har varit en tuff start på det här året. En separation från ett älskat barn och nu senast ett avsked av en älskad hund. Så en skadad hund upptill. Det är inte första gången livet slagit hårt. Ibland blir jag förvånad över hur många svårigheter som kan hanteras och jag fortfarande har huvudet upp och fötterna ner. Hyfsat i alla fall. Tror det är förmågan att först bryta ihop en kort stund för att sen bita ihop och gå vidare som är räddningen plus alla djur att klappa på förstås. De senaste två veckorna har det inte blivit någon löpning. Det har varit ett ständigt passande av hundar men idag fick femtonåringen passa Rocky medan jag och Fille tog oss en löprunda. Fille blev som vanligt överlycklig. För mig var det tungt och motigt. Det är frustrerande hur mycket jag tappar på ett två veckors uppehåll från löpningen. Hade känningar i det meniskskadade knät i början av rundan men det gav sig sedan och inte blev det några känningar efter rundan heller. Det är en sak att vara väldigt glad för.
Kommentarer
No Trackbacks.