För ett par veckor sedan när jag intet ont anande låg och halvsov fick Hugo plötsligt för sig att katten som också låg i sängen skulle väck. Han missade dock katten och landade rätt på mitt knä som fick sig en ordentlig snyting på utsidan. Det gjorde så ont så att det tog en bra stund före jag började andas igen. Det är ändå en stabil jycke som väger 50 plus. Har mer eller mindre haltat omkring och haft ont sedan dess. I morse tog jag tag i det där att kolla upp skadan i knät. Efter två veckor kan det tyckas att svullnad och ont skulle gett med sig. Fick en tid inom en timme på Neptunuskliniken. Någon frukost hanns inte med utan det blev järnet in i duschen och sedan köra in till stan. Jag skulle ju bara till VC och kunde äta när jag kom hem. Läkaren trodde inte att det var mer än ett rejält trauma på knät men skickade mig till röntgen på sjukhuset. Jaha det hade jag inte räknat med men det var bara att köra dit. Efter röntgen väntade jag bara på att de skulle komma och säga att nu fick jag åka hem. Nehepp, de skickade mig till akuten. Attans tänkte jag då var det kanske nåt allvarligare fel i alla fall. På akuten var det fullt hus. Tog en lång stund före triagesköterskan kallade in mig. Därefter skulle det väntas på svar från röntgen och läkare. Blev anvisad en brits i korridoren men medan jag gick på toa var det någon som snodde britsen. Nåja, personen i fråga behövde den antagligen bättre än jag och jag satte mig i väntrummet igen. När parkeringstiden började lida mot sitt slut började jag bli lätt stressad. Det är inte så kul att få parkeringsböter på sjukhuset. De debiterar glatt 400 kr och jag blir inte lika glad när parkeringsbotar ska betalas så det försöker jag undvika. Kollade med en sköterska om jag kunde gå och flytta bilen och jag stod långt ner på listan så det var lugnt. Det är långa korridorer på sjukhuset i Varberg. När jag linkat mig fram ungefär drygt halvvägs mot bilen ringde telefonen och ortopeden efterlyste mig. Bara att vända och rappt linka tillbaka igen. Slutsats från dagens maraton inom vårdapparaten. Ett stukat knä efter kraftigt trauma. Den lilla sprickan som röntgen tyckte sig se var förmodligen bara en synvilla. Ordination: sjukgymnastik för att stabilisera knät, linda för att minska svullnaden och försöka gå så vanligt det går så länge det går och utöver det när smärtan blir för hög använda kryckor för att avlasta knät. Även om väntan på akuten kändes lång och jag höll på att dö av både hunger och tristess så var jag ändå ute igen inom fyra timmar från anmälan till färdigkollad. Det får ändå ses som med beröm godkänt.
Hundarna klättrar på väggarna när jag inte kan varken springa eller gå med dem. Nu väntar ytterligare flera veckor utan löpning men förhoppningsvis kommer promenerandet komma igång något snabbare. Hoppas, hoppas, hoppas att läkningen går fort!
Kommentarer
No Trackbacks.