Löpning #64/2017

#64/2017 4,7 km. Hugo blev så lycklig. Han sprang på lite där i början. De första 400 metrarna. Sedan tog orken slut. Då var det bara resten, 4,3 km, kvar… Det gick så långsamt så klockorna stannade. Även för att vara en Hugo-runda. Tänkte att jag lika gärna kunde gå men det gav jag upp efter några steg. Det är ändå bättre att springa. Hur långsamt det än går. Allt var rundan fortskred i sitt makliga tempo blev det ondare och ondare. Det kändes att harva runt knappa milen, först med Fille förutom att dessutom ha promenerat rundan först, efter träningsuppehåll och förkylning. Fy sjutton! Nu linkar jag fram som värsta invaliden. I vilket fall känns det i alla fall bra att ha kommit ut på en löprunda. En kort men välbehövlig barnledig stund.