Snopen låg jag där i gräset och tittade upp på Skálda

Det blev en ridtur med vardagsedge i sällskap med granntösen och hennes kompis. Mycket vardagsedge. Skálda har börjat komma på att det går att förflytta sig snabbare än skritt med ryttare. Genom skogspartiet blev det till och med några galoppsteg. Hon fortsatte även att springa en bit efter skogspartiet när hon ändå höll på. Blev lite spring sista biten mot fikapausen med. Det är spännande att rida henne. Det är liksom av och på hela tiden. Så en hel del skutt åt sidorna också när hon blir rädd för allt möjligt och omöjligt. Gräsklipparen passerade hon med fart lite i sidled så där för säkerhets skull.

Vi stannar alltid för en stunds fikapaus för hästarna som belöning för att de är duktiga. Så även idag. Rätt som jag satt där i godan ro och funderade över livet blev Skálda rädd och började studsa fram som en gasell. Ett tu tre hade jag tappat balansen, ramlat av och låg där snopen på rygg i gräset och funderade på om jag var hel och vad sjutton det var som hände..? Så kan det gå när man har med stirriga hästar att göra. Tur det inte är så hög fallhöjd. Skálda tog ändå själva fallet bra. Träningen i början av inridningen med fallande vojlock har förmodligen satt grunden till det. För mig gick det oförskämt bra för att ha ramlat av en häst så här medelålders som jag är. Det är ändå en bit att ramla ner rätt på ryggen. Det var bara att sitta upp och rida hemåt när hon ätit gräs en stund till och jag suttit på ryggen och viftat runt så att hon fortsätter vänja sig med det där med att ha ryttare på ryggen. Får väl se hur mör jag är imorgon när jag ska upp ur sängen…

Får väl börja använda den där säkerhetsvästen jag har om jag ska fortsätta rida Skálda med tanke på hur hon studsar fram som värsta rodeohästen när hon blir rädd…