Mitt ute i ingenstans på en grusväg i ett område där det inte fanns någon täckning på mobilen lyckades jag med bedriften att backa ner i diket. Eller snarare, jag backade nära inpå kanten och sen liksom sög den mjuka grusvägskanten ner bilen i diket. Därpå grävde plåtisen sig ordentligt fast när jag försökte ta mig upp. Det blev till att ringa efter bärgare. Det skulle ta 2,5 till 3 timmar. När det gått drygt tre timmar och klockan var 21 hade jag hunnit bli ordentligt nojjig över att bärgaren inte skulle hitta mig därute i obygden. Ruth och jag fick oss en springtur en sisådär två kilometer före det visade sig en plupp på mobilen och det gick att ringa. Bärgare skulle snart vara framme. Vi sprang tillbaka till plåtisen. Snart i bärgarens värld var typ 40 minuter. 40 minuter är länge… men som jag sa till bärgaren när han äntligen dök upp strax före kl 22, drygt fyra timmar senare från det att bärgningen beställdes, att det måste vara ett fantastiskt jobb att vara så efterlängtad varje gång han kom fram. Det var inte helt lätt att dra upp plåtisen ur det där diket. Diket och den mjuka kanten liksom sög tillbaka den flera gånger. Till slut kom den i alla fall upp och jag kunde börja köra hemåt igen. Äntligen!
Planen hade varit att hinna köra på några timmar före jag stannade för natten på vägen hemåt men med den här förseningen på nästan fem timmar fick det bli att stanna en natt till på ställplats Bräcke Strand. Så kan det gå.
Är väldigt nöjd att jag har ett tillägg till försäkringen med assistans. En av två förbrukade bärgningar för det här försäkringsåret. Får väl kanske vara nöjd och glad att det dröjde väldigt många år före det behövdes en bärgningsbil för första gången.
Lärdomen är att grusvägskanter inte är att lita på även om de ser fina ut och att det går att köra alla milen hela vägen hem från Bräcke på en dag.
Kommentarer
No Trackbacks.