Lämnade den yngste på inskolning ett par timmar på kortis och tänkte ta vara på tiden med en ridtur. Skálda var inte intresserad av att bli fångad i hagen så det fick bli Birkir som kom ut för att röra på sig. Det har inte blivit mycket ridning på honom på länge. Det gick väldigt bra. Till en början. Han var duktig. Tjafsade ingenting om att gå iväg ensam med bara en ryttare på ryggen. Inga andra hästar eller promenadsällskap. Fram till vi gick över motorvägen. Då kändes det på hela hästen att han började blåsa upp sig. Valde en annan väg efter motorvägen som han inte brukar gå även om vi ridit där några gånger med sällskap. Det blev galopp. Fortfarande kontrollerat men lite snabbare. Han tyckte det var kul! Saktade av och passerade genom en gård. Sen kommer det en härlig passage, en sån där som vi inte är så bortskämda med här i krokarna, med gräsbeklädd skogsväg. Jag tänkte att här kan du få springa och manade på. Och sprang, det gjorde han, med gas. Sedan tyckte Birkir att han skulle skoja till det lite och började bocka. Satt kvar flera bockar och fick nästan stopp på honom men när han dessutom svängde tvärt gick det inte längre utan jag flög av. Det gick förvånansvärt bra med mig. Höger bak fick ta första smällen och sen tog jag väl emot med höger arm skulle jag gissa med tanke på hur det känns så här morgonen efter och ett litet skrapsår vid armbågen. Säkerhetsvästen blev testad in situ. Den fungerade finfint.
Till Birkirs försvar så såg jag det inte förrän jag hade trillat av, kommit på benen och fått tag på hästen. Det var en stor flock kvigor som släppts på bete i den stora hagen bredvid som kom sättandes så där ystert i full fart som de kan göra när de är nysläppta på bete. Kanske inte så underligt att Birkir fick lite spel han med. Han stannade så fort jag trillat av, typ en dryg meter bort och stod snällt kvar så det bara var att ta honom igen. Med tanke på de ystra kvigorna på språng var det bra gjort. Fast han kanske tänkte att det är bäst att stanna här med trygga matten.
Det blev en bra bits promenad innan Birkir lugnat sig så pass att jag vågade mig på att sitta upp igen. Alla naturliga springsträckor var passerade. Sista biten hem gick lugnt till.
Skönt ändå att det är islänningar jag rider mest. Fallhöjden är inte så stor. Fast fritt fall från 1,5 meter är rätt mycket det med när man är på väg ner…
Kommentarer
No Trackbacks.