Igår hade jag den första barnlediga lördagen på nästan ett halvår. Planerna på att göra något roligt föll pladask med en förkylning som slog till i onsdags och fortfarande bråkade. Var rätt slut och såg i alla fall fram emot att få en dag i soffan att kurera mig utan att behöva serva andra. Så blev det inte heller. Hästarnas mat var slut så det var bara att pallra mig ut och mocka betongplattan. Tungt. Hundarna behövde mat så det blev en tripp till Tvååker. När jag ändå var på bygghandeln där de har hundmaten kom jag på att jag skulle köpa material för att fästa den där bärande balken i stallet som hästarna har börjat putta undan. Vill inte gärna ha första vind trillandes över varken mig eller hästarna. När jag väl hade köpt materialet ringde jag för att försöka få hjälp att borra i betonggolvet. Fick ingen hjälp annat än instruktioner och fick låna en riktig slagborr. Väl hemma igen var det bara att sätta igång och skippa ångestberget för att göra något nytt för första gången. Borrandet i golvet gick bra men varken tjocklek eller kvalitet på betongen bådade gott. Mycket riktigt. Av sex expanderbultar drog bara tre riktigt. En satt helt löst så den fick jag helt enkelt dra upp igen. Två satt åtminstone fast så de fick sitta kvar. Hoppas att det räcker för att hålla balken på plats. Den där vinkelgrejen var för stor och bultarna behövde kapas så fram med vinkelslipen. Tänkte till och med på arbetsmiljön och satte på både skyddsglasögon och hörselkåpor. Ungarnas hörselkåpor. Vinkelslipen är verkligen inte min kompis. Tycker den är skitäcklig att hålla på med. Men, men vill inte ha några skadade hästar så det var bara att slipa på. Det verkar ha gått bra. Ladan står fortfarande kvar.
Livet på landet är inget för mesar eller gnällspikar. Bara att göra det som måste göras. Helt slut när allt var klart men det var skönt att få fast den där balken. Ett bekymmer mindre. Åtminstone tillfälligt.
Kommentarer
No Trackbacks.