Det här är en av anledningarna till att det trots en hel del vedermödorna som det innebär att bo på landet, gör det mödan värt. Att en ljuvlig nästan tropisk sen brittsommarkväll kunna gå ut i trädgården och plocka plommon och tre olika sorters äpplen i pannlampans sken. Direkt från träden.
När jag var barn bodde vi grannar med farbror Kaleb och tant Rut. De bodde i boningshuset tillhörande gården som styckats av för att möjliggöra det tidiga 70-talets utbyggnad av småhusområden i förorten. De hade en helt fantastisk stor trädgård med bland annat äppel- och päronträd. Där fick vi barn gärna plocka frukt. Men bara fallfrukt. Aldrig att jag tog ett endaste äpple eller päron från träden. Men som jag längtade efter att få göra det. Och nu, 40 år senare, nu har jag en egen trädgård där jag bestämmer helt själv att jag får plocka hur mycket jag vill från träden. Det är livskvalitet!
Farbror Kaleb och tant Rut var för övrigt ett helt underbart gulligt äldre par. Många saftglas har förtärts i deras härliga varma bonnakök och ännu fler timmar har spenderats lekandes i hus och trädgård. Det var nog delvis där som min dröm om att bo på landet föddes. Där där det kändes som att vara på landet även om huset på höjden var helt omringat av förortens myller av villor, par- och kedjehus. En lugn oas i röran.
Undrar om de förstod hur viktiga de var för mig när jag var barn. Hur mycket de betydde. Så mycket så att varje gång jag tar ett äpple direkt från trädet skänker jag dem och barndomens lyckliga stunder en tanke.
Pingback: Lucia hos tant Rut och farbror Kaleb | Haargaard