Jag har levt ett rätt hårt liv. Den ena motgången än värre än den andra. Livet har varit mer eller mindre en enda lång kamp. En kamp för att ta mig igenom allt elände och orka. Att fixa att driva runt en hårt pressad vardag. Varje dag. Orka att göra så gott jag kan, mitt bästa. Som en sån där tung-i-gumpen-docka har jag blivit golvad och brutit ihop för att sen resa mig, bita ihop och kämpa på igen. Att försöka vara en god människa och göra rätt. Engagera mig för dem som behöver det. Vara hjälpsam. Ställa upp. För jag ändå trott att det finns någon rättvisa här i världen. Att den som försöker göra gott och göra rätt ska få detsamma tillbaka. Men det visar sig gång på gång att jag trott fel. Det är de elaka och onda som klarar sig bäst. Det är de snälla och goda som trycks ner och går under.
I ett ögonblick där jag försökte göra rätt och följa trafikreglerna körde jag i början av juni in i rumpan på en taxi som stannat för vänstersväng. Det var precis efter skylten där det gick från 70 till 50. Några sekunders för lång fokus på att se till att komma ner i rätt hastighet och när jag tittade upp igen på vägen stod det en bil där. Kastade mig på bromsen men det var för sent. Pang!
Det blev en redig smäll men alla inblandade klarade sig bra utom bilarna. Det blev en dyr historia för mig som fick skrota bilen utan ersättning från försäkringen och köpa en ny bil. Dessutom tyckte Polisen att jag skulle böta 2000 kr men utredaren tyckte att det var en olycka och att det är ändå sånt som händer så jag skulle inte ta det så hårt ändå. Det var inte så muntert med ytterligare ekonomiskt straff men jag hade ändå kört in i en bil och det var otroligt dumt så det fick jag väl ta.
Men så fick jag en fullständig chock i förra veckan när det nästan fyra månader senare damp ner ett brev i brevlådan från Transportstyrelsen. Där de avsåg att återkalla mitt körkort p g a krocken med möjlighet att yttra mig inför beslutet. För en ensamstående mamma på heltid med minderårigt barn boendes på landet långt från allmänna kommunikationer, som redan innan kämpar hårt för att försöka få tillvaron att gå ihop och ständigt balanserar på gränsen till sammanbrott, är en återkallelse av körkortet rena rama katastrofen. RENA RAMA KATASTROFEN! Hur ska jag komma till jobbet..? Hur ska 11an komma till skolan..? Hur ska jag få hem mat..? Hur ska jag kunna sköta jobbet med allt flängande på möten..? Hur ska jag orka ännu en försvårande omständighet..? Hur ska jag orka..? Om det inte är skäl nog att låta en ensamstående mamma på heltid som är helt beroende av bilen slippa undan med en varning p g a en olycka, då kan det omöjligt finnas någon som har skäl nog. Om Transportstyrelsen tycker det så är det dags att se över regelverket…
Idag kom beslutet. Körkortet återkallas i två månader med omedelbar verkan. Ska det slutligen bli Transportstyrelsen som lyckas knäcka mig..?
Kommer det verkligen att göra mig till en bättre bilförare..?
Kommentarer
No Trackbacks.