Harar alltså…

Alltså det där med harar… de kan inte tillhöra släktet med den skarpaste kniven i lådan. Körde hem här fram på nattkröken från Gällared efter att ha spenderat en dag med mina asylsökande vänner. Hämtade fyra stycken i Gällared vid lunch. Körde hem. Det blev en promenad ner till havet med hundarna. Fika. En shoppingrunda till Varberg och sen tillbaka till Gällared. Blev bjuden på middag på asylboendet. Och te. Och lite mer te. Och ännu lite mer te. De har så mycket frågor. Om Sverige, om svenskarna, om våra vanor, hur det fungerar, om boende, om jobb, om allt möjligt. De har så tråkigt där de sitter utan sysselsättning ute på vischan. Ingen som lär dem svenska. Ingen som guidar dem till det svenska samhället.

Mitt bidrag till debatten om vår asylpolitik är, utse en mentor, en guide till det svenska till var och en som kommer till vårt land och skulle vilja stanna här. Precis som det utses en god man till alla ensamkommande flyktingbarn. Det borde finnas väldigt många svenskar som har en stund över för att göra en insats för någon som behöver det. En svenskalärare som kan undervisa i svenska för dem som ännu inte släpps in till sfi:n, kanske en pensionär. Om inte annat så för att för en stund få känna er viktiga och populära. För att mötas av vänlighet och tacksamhet. Det händer sällan att jag känner mig populär men ikväll var en sån kväll. Och kom inte och säg att du inte har tid. För om jag kan ta mig den tiden så kan nog alla…

Just det, det var det där med harar… körde i alla fall hem i mörkret. Strax efter avfarten mot Okome från 153:an, när det mest var träd överallt där det inte var väg, slängde sig en hare fram och sprang järnet framför bilen i ljuset. Jag bländade av för att den skulle slänga sig in i skogen. Det gjorde den inte. Jag stannade för att den skulle springa undan. Haren stannade… på vägen. Jag körde en bit igen. Haren fortsatte springa framför bilen i ljuset. Jag stannade. Haren stannade… på vägen. Försökte samma taktik några gånger till. Haren stannade på vägen. Då stannade jag och släckte ljusen. När jag tände igen, var var haren..? Om inte på vägen. Släckte en längre stund. Var var haren..? Fortfarande på vägen. Till slut när haren i alla fall hade förflyttat sig så att jag skulle kunna försöka smita förbi, körde jag långsamt förbi. Det LYCKADES…