Bakslag

Det har legat och lurat ett tag men idag slog bakslaget ner med full kraft. All nedtryckt ledsenhet vällde in som en ångvält som bara rullar på.

Sorgen över att ha förlorat så många år med undermålig behandling som skulle kunnat vara mycket bättre om sjukvården hade varit intresserad av patienter som mår bra, att leta orsaker och inte bara behandla symptom, att inte se samband. Att inte få möjligheten att få pröva vilken form av behandling som skulle kunna fungera bättre.

Sorgen över att inte längre äta den mat jag tycker om. En av få saker som ändå gav någon form av glädje i livet.

Sorgen och saknaden efter pappa. Som fanns där när jag behövde prata, vare sig jag var glad eller ledsen, bara att lyfta telefonen.

Sorgen att inte vara älskad. Att få uppleva kärlek och trygghet. Ensamhet är svårt.

Ska livet bara vara en ständig kamp kan det lika gärna kvitta…