Var till veterinären i torsdags med Fille som var sliten och hade ont efter en natt på driven. I fredags försökte de dra igen men jag lyckades avstyra flyktförsöket. Så igår em när jag tvingade ut tonåringarna att hjälpa mig att bära in sista pallen pellets, var Buddha bra sugen på att springa en vända igen men vi vakade som hökar för att avstyra alla försök till flykt. När det sen var dags för en liten kvällspink före jag skulle slänga mig i soffan framför Let´s Dance tänkte jag att jag skulle vara förutseende och bara släppa ut dem en och en för att undvika att de drog iväg. Öppnade dörren för Fille och beordrade Buddha att bli kvar inne. Så gick Fille ut och ett tu tre så trängde sig Buddha förbi som ett jehu och gjorde sig hal som en ål så att jag inte lyckades få fatt i honom. Sen drog de med Buddha i täten och Fille som en svans efter som en jädra avlöning ut över åkern. Där stod jag arg som ett bi, gapandes och visslandes mig blå alldeles förgäves…
Klockan elva i förmiddags behagade de sig hem igen… bägge två rejält slitna. Buddha stapplandes som värsta stelbenta gubbstrutten och Fille haltandes illa.
Är så förbaskad så jag har lite svårt med medlidandet. Det finns flera ordspråk som passar här…
“Gammal man gör så gott han kan…” eller varför inte “Är huvudet dumt får kroppen lida…”
Kommentarer
No Trackbacks.