Jaha, det ska tydligen kännas att matten lever. Det började så bra med en härlig ridtur i fantastiskt väder. Tills Skálda sprang in i en härva lös stängselståltråd. Blev livrädd, så klart med all rätt. Studsade som en gasell i sidled för att undkomma och matten föll i en båge baklänges och landade pladask på rygg. Är väldigt glad att jag envisas med att ha skyddsvästen, och så klart ridhjälmen, på när jag rider. Är ordentligt mörbultad i rygg och nacke men inget verkar trasigt. Underarmarna fick sig också en ordentlig omgång vid landningen. Trots tjocktröja och vintervarseljacka blev det skrubbsår och på ena armen ordentliga blåmärken.
Som alla härdiga hästtjejer var det bara att inte känna efter så mycket, resa sig och gå för att fånga in hästen som stannade en bit fram. På behörigt avstånd från den attackerande ståltråden där hon nog stod och funderade på varför matten fortfarande var kvar i det farliga.
Fångade in hästen och med en stor dos övertalning gick hon motvilligt med på att gå tillbaka så att matten hjälpligt kunde hänga ståltrådshärvan runt en stängselstolpe.
Sen var det bara att sitta upp och rida vidare. På en islandshäst som trodde hon var ett hispigt fullblod. Nästa stora utmaning var ett barnvagnsekipage som var fullkomligt livsfarligt. Var nog första gången jag hörde en islandshäst riktigt varna för fara med ordentliga utblåsfrustningar. Så då fick matten promenera före för att komma framåt och förbi. Sen gick det att sitta upp och rida igen.
Men för övrigt var det en lugn och trevlig ridrunda…
Rid förbi försiktigt ungefär där pilen är placerad tills ståltråden är ordentligt åtgärdad.
Kommentarer
No Trackbacks.