Hon var den vackraste av dem alla, Bess. Nu har vi bara minnen kvar.
Det var Bess som blev påkörd i torsdags. När jag promenerade hem med hästen efter den alldeles fantastiska strandritten idag så låg hon där i diket. Hämtade hem och begravde henne.
Även om jag direkt kände på mig att det var Bess redan under telefonsamtalet om den påkörda katten och hon inte har kommit hem sedan dess har jag ändå hoppats att det inte skulle ha varit Bess. Varenda gång jag sett en katt har jag kollat för att se om det var Bess. Till och med nu när hon är konstaterat död och begraven hajjar jag till varenda gång en katt kommer för att jag hoppas att det är hon.
Det tar hårt när djuren går bort. Varenda gång.
Kommentarer
No Trackbacks.