Den sista gnistan försvann idag

Det här är en dag när det varit lätt att hålla mig för skratt. Har lyckats hålla hundarna hemma i två veckor. Vi har tagit ut dem i koppel och varit ute tillsammans med dem. Brutit mönster och försökt skapa nya vanor. Inte en sekund har de fått vara ute själva. I morse var det dock kört igen. Trots att vi var ute med dem, mitt i leken försvann de rätt igenom elstängslet och bort över åkern. Vi slängde oss i bilen, jag och tonåringen, och körde efter. En timme körde vi runt och letade. Hur kan två hundar bara försvinna spårlöst på slätten när det är i stort sett helt kalt och inte har börjat växa ordentligt än..? Polisanmälde direkt för att om de skulle hitta på dumheter skulle jag kunna rycka ut direkt. Och dumheter hittade de på. Fick tips om var de var. Körde dit, fiskade upp två hundar och körde direkt till fårhagen där de varit och förstört för att hjälpa till och rätta till. Ringde dit veterinär och tre stackars skadade tackor på smärtlindring och antibiotika. Hoppas hoppas hoppas verkligen att de reder upp det. Jag är så ledsen och så fruktansvärt genomtrött.

Nu var det sista gången de rymde. Buddha har förbrukat hela sitt förtroende. Han får inte gå ut utan koppel förrän han är ordentligt instängslad och inte kommer någon vart. Stängselsäljaren var här för att kolla vilken lösning på stängsel som kan fungera för att hålla byrackorna hemma. Förslaget är ett 120 cm stängsel med en eltråd över.

Tonåringen upptäckte sen att det var hål även i Fille. Ett veterinärbesök till på sena eftermiddagen fast på mottagningen den här gången. Visade sig vara ett i o f s inte alltför djupt sår men med en rejäl sårficka. Efter lite diskuterande fick såret vara som det var. Får hålla koll på att det inte blir inflammerat.

Inte var det nog med bekymmer heller. Sen satt lilleman och grät vid middagen för att en klasskamrat gjort honom illa i skolan. Nu vill han inte gå dit imorgon och jag kommer att få tvinga dit honom. Det skär i hjärtat…

Presterar, levererar, gnetar, försöker, kämpar. Hur mycket bekymmer, motgångar och engagemang för andra klarar en människa egentligen..? Jag vill bara väl och försöker envetet vara en så god människa jag kan. Varför kan inte livet ge lite gott tillbaka..?

Den sista livsgnistan slocknade idag. Som en urlakad död fisk sitter jag nu här. Lilleman har slocknat i soffan. Byrackorna har slocknat de med. Kan jag få lägga mig ner och ge upp nu.?