Barbacka till häst i sken

Fick för mig att rida Birkir barbacka på hästpromenaden. Det var halkigt och eländigt så en skrittpromenad var tanken. Min tanke alltså. Birkir tänkte nämligen något helt annat. Han tyckte det var skitkul. Att springa. Fort. Och det gjorde han. Så tänkte på hästtränarens ord. Drar hästen, mana på så blir det kanske inte så kul att springa sedan. Så när jag hade möjlighet gjorde jag det. Vissa bitar var det mer utmanande än andra. Genom det lilla skogspartiet där Birkir inte tog den allra minsta hänsyn till att det satt en matte på ryggen och fick rätt mycket pisk när han genade förbi sly och grenar. Red på ett tag tills tyckte det blev obehagligt halt. Satt jag av och tänkte att den där sitter jag inte upp på igen. Promenerade en bit. Efter en liten fikapaus skulle vi gå vidare. Tänkte att det är nog ändå bra att han får springa lite till så upp på hästen igen. Så red vi på. Manade på tills han blev trött. Då satt jag av igen och promenerade resten av rundan. Det är slutridet med grimma. Åtminstone tills han har lärt sig att lyssna igen.

Klarade mig i vilket fall som helst lindrigt undan med ett litet skrapsår över läppen efter allt piskande av grenarna. För kvar satt jag. Har nog bättre balans än jag tror. Med tanke på att ridturerna varit synnerligen sällsynta den senaste tiden, typ två ridturer på tre månader, lär det nog kännas i ridmusklerna imorgon men kanske framför allt i övermorgon.

Det är roligt att rida fort och lite vardagsedge… så här när det gick bra. 🙂