Igår blåste det så det kändes som att hela huset skulle blåsa bort. Sedan Gudrun härjade här med Rucklet är jag helt nojjig varje gång det blåser storm. Idag har det varit bättre men det blåste fortfarande så illa på eftermiddagen så att Rocky fällde ner öronen när vi var ute och sprang.
I något lä:
I blåsten:
Det är konstiga tider med härjande viruspandemi. Inte för att det egentligen är speciellt stor skillnad på min vardag. Den är ganska mycket som vanligt. Sitter i stort sett alltid hemma och jobbar. Men det är ändå konstiga tider. Människor beter sig så underligt. Kan inte annat än att förundras över eländet. Som tur är har jag mina dagliga kollegor här hemma i form av alla djur. De beter sig i alla fall hyfsat förutsägbart och förståeligt. För det mesta.
Saga agerar nackvärmare när jag sitter med datorn i knät och jobbar i soffan. Det värmer gott både kropp och själ.
Vår fina fina Pax har somnat in för gott idag. Hädanefter busar han i evigheten. Ett så svårt och oerhört tungt beslut att fatta. Pax har varit halt en längre tid på vänster framben. En hälta som blivit allt värre med dålig prognos att kunna bli bra. Så tråkigt på en riktigt trevlig hund.
Pax verkar liksom matten älska böcker. Fast vår kärlek till böcker yttrar sig inte riktigt på samma sätt. Matten slukar böcker genom att läsa och lyssna på dem. Pax slukar dem mer bokstavligt. Genom att äta upp dem. Han är inte helt populär. Inte alls faktiskt. Det är tur att han är söt när han sover.
Löpning #5/2020 4,7 km. Det är sorg här i Rucklet efter Fille. Det har varit tungt att ta tag i utomhuslöpningen utan honom. Som ett svek att springa. Det har tagit ett par veckor men idag tog jag med Rocky på en springtur. Utan hund går det liksom inte att springa. Rocky blev glad och tonåringen roade Pax som också var glad, fast hemma. Pax behöver tränas att vara ensam kvar hemma utan Rocky.
Det blev nästan fem km träning, förutom själva konditionsträningen, att hålla sig nära matten och inte försöka dra iväg för Rocky. Han har kort minne, men det ska nog gå att lyckas få till en löparkompis som inte drar i matten allt för mycket.
Tänk vad härligt det är med sol och en ridtur, äntligen! Det är i och för sig otroligt märkligt med vårväder i början av februari.
Det här att tvinga iväg tonåringen till gymmet är ju alldeles lysande för min egen träning. Idag blev det löpbandet 3 km med intervaller under de två sista km. Drog igång garmin för att logga men glömde så klart att stänga av den. När jag väl kom på det några minuter senare lyckades jag tydligen kalibrera klockan utefter det. Hoppas att klockan ställer om sig efter ändringen som gjorde i datorn. Så ett styrkepass efter löpningen. Att träna på gym är nog bland det tråkigaste som finns men det finns något som är väldigt positivt. Att resultatet av träningen märks så tydligt i början. Har börjat öka på både löpbandet och styrkan. I ett långsamt tempo dock. Försöker vara försiktig så att jag inte drar upp skadan i vänster axel som börjar bli hyfsat under kontroll så här nästan 1,5 år senare.
Och efter fredagsfys blir det fredagsmys. Klämde i mig både lite chips och en megaskål popcorn till På Spåret och Skavlan. Gott, gott!
Tonåringen i förbigående – jag fixar något att äta.
Mamman – Gör du till mig också?
Tonåringen – Ja, det kan jag väl göra.
Mamman – Vad ska du göra?
Tonåringen – Thaisoppa.
Mamman med stor förvåning i rösten – Thaisoppa..? (Till mammans försvar har det aldrig någonsin producerats någonting mer avancerat än omelett eller stekt grillkorv med pasta med ursrpung från tonåringen.)
Sen visade tonåringen ett recept på thaisoppa i sin hemkunskapsbok från skolan. Så thaisoppa fick det bli och han lagade den nästan själv. Mamman undvek att lägga sig i mer än nödvändigt.
Ungefärligt innehåll: Gul lök, vitlök, riven ingefära, chili, kokosmjölk, vatten, buljongtärning, limesalt, kycklingfilé, broccoli, körsbärstomat. Det enda köket inte kunde erbjuda så där spontant var lime så det fick bli improvisering med limesalt.
Mycket gott!
Igår sprang Fille sin sista löprunda. Idag springer han för evigt. Utan onda, kliande öron och knölar. Fina, fina Fille som verkligen älskade att springa. Som har förgyllt vår tillvaro i Rucklet i drygt nio år. Det är så stora och svåra beslut att ta som djurägare. Att bestämma över liv och död. När blir livet för tufft att levas?
Det var som att han kände på sig hur ledsen jag var igår kväll. Han kom och riktigt gosade in sig, så hade vi en mysig stund i soffan.
Tack älskade Fille för alla dragmil! Det är där jag kommer sakna dig mest. I joggingskorna. Som den krävande PT du var. Som körde skiten ur matten.
Löpning #3/2020 4,7 km. Ibland blir jag så förvånad över att jag plötsligt bara tar mig i kragen och tar en löprunda. Så blev det i eftermiddags. Det visade sig faktiskt en sol här på hallandsslätten. SOL! Åtminstone en stund på eftermiddagen. Härligt!
Fille är så lycklig när han får ut och springa. Han har en veterinärtid om en vecka. Är orolig för honom. Han har förfärliga bekymmer med sina öron och allt fler knölar. Men än orkar han springa och är glad.
Inte nog med att det blev en löprunda. Sen bar det av till gymmet för att få 16-åringen att röra på sig. Det blev ett gympass även för mig. Det är ju lysande!
