#33/2018 4,7 km. Runkeeper skojade till det lite i tunneln under motorvägen. La till ett par km så där. Hugos runda. Svalt väder. Han orkade springa betydligt mer än vad han gjort på länge. Själv höll jag löpsteget igång hur långsamt än Hugo tog sig fram. Det blir många steg men inte så långt. En lång nedvarvningsjogg. Lyckades få med tonåringen också. Det krävdes inte ens hot om repressalier.
Det betyder att jag skrapade ihop 12 km in på löparkontot inklusive första rundan med Fille. Lysande!
#32/2018 7,2 km. Fille tjatade från det att jag gick upp om att han tyckte att det var hög tid för en springtur. Så fick det bli. Regnet hängde fortfarande i luften men det höll sig torrt från ovan. Redan när det var ett par hundra meter kvar till där korta och långa rundan skiljer sig åt började Fille med ett försökt till ryck för den långa rundan. Min spontana reaktion var ett skarpt NEJ! Men när jag tänkte efter så varför inte. Så där några timmar före besök hos massören. Den längre rundan på drygt 7 km blev det. När jag sprungit de första fem km, ungefär så lång som den kortare vanliga rundan är, tog orken lite slut. Kämpade på ändå efter bästa förmåga. Stannade sedan för en kort pratstund med en granne, kanske max 30 s. Min kropp tänkte “Yes, nu är det färdigt med springandet!” när jag stannade. När sedan den korta pratstunden var över och jag började springa igen var det med ett rungande “Neeeeeej!”Jaja, sprang hem ändå. Vem lyssnar på sånt där trams..?
Loke kom för att hälsa och tog med hela flocken när hästarna tittades till på sommarbetet i Stensjöstrand.
https://photos.app.goo.gl/UmhKueMYuBz6rQj6A
Det går så där att få tid till bloggandet. Jag tar så många kort och tänker vad jag ska skriva men sedan så försvinner tiden och jag sitter här på nätterna, jobbar och somnar vid datorn. Inte blir det bloggat då. Det får bli en sammanställning av den senaste tidens löpning. För sprungit har jag gjort även om det inte varit så mycket och varit väldigt tyst om det, totalt ca 3,8 mil på fyra veckor. Det är inte alltför långt ifrån en mil per vecka. Det får jag ändå vara rätt nöjd med att jag lyckas klämma in i en något hektisk tillvaro.
#32/2018 4,7 km. Efter två dygn i Köpenhamn som avslutades med en väldigt god brunch på Vivaldi i Frederiksberg, Köpenhamn, en supervarm hemresa på Öresundståget i en vagn utan fungerande ventilation (Det var så illa så efter Halmstad kom konduktören och delade ut vatten. Jag avstod eftersom jag strax skulle kliva av och det kanske var någon annan som behövde den mer) så kom jag hem till två överlyckliga hundar som verkligen ville komma ut och röra på sig. Det fick bli löpning med Fille. Han var så glad så att han studsade ännu mer än vanligt. Dessutom tjatade han om att få springa den längre rundan men där gick gränsen. Det var så kvalmigt och jobbigt att springa.
När Fille var färdigmotionerad var det Hugos och tonåringens tur för 4,7 km. Loggade inte rundan men det var nästan så att den hade kunnat kvala in till en löparrunda. Hugo orkade springa ovanligt mycket men det blev en hel del promenad också. Mycket snabb promenad dock. Han trivs betydligt bättre när det är runt 2o grader istället för runt 30.
Tränar för fullt på det där med att ta selfies. Det går så där… 😉
Det är inte ofta jag kommer iväg hemifrån. Trivs bra hemma så det är där jag gärna vill vara. Men så plötsligt händer det. Det yngre barnet är hos sin bror till på söndag. Den yngre sonen har sommarlov. Den äldre sonen och mamma ställer upp och tar hand om resten där hemma, hundar och barn som ska på fotbollscup på lördag. Så igår satt jag i en vindsvåning i Köpenhamn och väntade på att snart bli serverad middag av mina trevliga fastrar som planterat mig i en stol för att vila. Välbehövligt!
I morse satt jag i soffan och jobbade. Då låg Snyltkatten där bredvid som sällskap i soffan. Sedan gick jag ut och satte mig på altanen och fortsatte jobba. Här håller han mig också sällskap på lite varierande positioner, han har uppenbarligen lite svårt att bestämma sig för vilket som är det absolut bästa stället, men fortfarande hela tiden i närheten. Det verkar som att stolen är bäst, för nu är han tillbaka där.
Har en gammal försummad änglatrumpet som fick ny jord i slutet av mars. Den har nog inte blommat sedan sist för tre år sedan. Efter den fick lite gödning med lakvatten från bokashi och dessutom ny jord så satte den fart att börja skjuta nya blad mest överallt. Hade fått tipset att bara göda upp den i sommar men det blev helt ohållbart som den där växte med ynkliga grenar och massor med stora blad. Det fick bli en kraftig beskärning. Jag har liksom så svårt att slänga något som kan bli liv så av de där grenarna som kapades av blev det 18 nya skott. Gjorde mitt bästa för att ändå ta livet av de där skotten genom att glömma dem ute i stekheta solen hela dagen utan att de kommit i jord. De kom i alla ner i varsin mjölkförpackning och fick vatten när jag råkade se dem alldeles urlakade ledsna. Dessutom fick de flytta till skuggan efter ett tag. Har gått och kikat på de där skotten sedan dess och undrat om de skulle ta sig. I går i regnet kunde jag konstatera att ALLA 18 skotten verkar vara på väg med att skjuta nya blad. Då slog det mig… var sjutton ska jag förvara 18 nya änglatrumpeter, förutom den stora moderplantan jag redan har, i vinter..?
En förvuxen tanig änglatrumpet:
Ledsna men har fått jord och vatten:
En flytt till skuggan efter de nästan dött i solen:
Så här såg de ut i regnet igår, alla de 18 nya skotten verkar ha tagit sig:
Vilket privilegium att ha möjligheten att kunna sitta hemma på altanen i skuggan under magnolian och jobba en sådan här varm dag. Den här majmånaden 2018 har varit den varmaste sedan mätningarna startade år 1858. Även i skuggan är det drypande varmt, i det närmaste 30 grader idag. Kan nästan inte föreställa mig hur varmt och deprimerande det skulle vara att sätta mig på tåget till Göteborg och sitta instängd på ett kontor.
Det rör om lite i grytan när det kommer nya hästar till grannskapet. Det blir uppsluppen stämning bland hästarna. Förra söndagen var grannen på andra sidan åkerns hästar här på spontanbesök. På måndagsförmiddagen ringde en annan granne och påtalade att de hade en nordsvensk, Maja, i grönsakslandet. Jag kunde läsa mellan raderna att det nog inte var helt populärt..? Tjocksmockan Maja tyckte väl att hon blivit väl skrinn och inte klarade att vänta på en ny hösilagebal så hon hade krupit under stängslet och tog för sig av det som bjöds utanför stängslet. Som tur är hade ingen annan häst kommit på tanken att följa efter. När jag kom ut för att hämta hem Maja var hon redan på väg hemåt igen så vi bara slog följe sista biten, jag öppnade grinden och hon gick in i hagen till kompisarna igen.
Det blev till att ställa om alla aktiviteter för dagen och ägna den åt stängsling. Undertråden i nedre hagen hade gått av. Vid närmare inspektion noterades även att det var otroligt mycket sly där stängslet löper utmed gärdsgården samt att några stolpar gått av och behövde bytas. Jag och en av mina allra bästa vänner, handsågen, gick brutalt loss på all sly. Det blev mycket sågande. Ibland är det bra att vara lite för envis för sitt eget bästa för det behövdes innan allt var nersågat. Många timmar senare med några få pauser för att sköta mitt jobb var det äntligen klart!
Förutom att vara helt slut av allt sågande såg armarna ut som ett smärre slagfält. Sönderrispade av elaka björnbärsgrenar och sönderbrända av brännässlor. Fortfarande ett dygn efteråt brände underarmarna som om någon drog tusen nålar på dem.
Maja verkade nöjd med utflykten:
Ungefär halvvägs:
Björnbärsris är elaka. De river hårt.
Hela underarmarna rivna av björnbärsris och brända av brännässlor.
Jaaaaa, äntligen klart! En av mina bästa kompisar. Den hopfällbara handsågen. Den där lilla rangliga sågen är helt fenomenal. Den får även såga av decimetertjocka grenar när det krävs.
Lizzy kom hem och berättade högljutt att hon hade varit duktig så nu skulle det serveras godsaker på middagsbordet. Men vad är det hon fångat? Trodde det var en sork av något slag men den är så mörk i pälsen? Kan det vara en liten vattensork?
