Haargaard

#24/2018 21 km. Så var det dags för det årliga enda långdistanspasset, Göteborgsvarvet. Det är egentligen underligt att jag ger mig på det där Göteborgsvarvet år efter år. Det var sjunde gången i år. Jag gillar ju inte folk och framför allt inte folk som tittar på mig men det är ändå nåt speciellt med den här otroliga löparfesten plus att det är en rolig utmaning att åtminstone springa lite långt en gång varje år. Fick vänta ett bra tag på att starta. Min startgrupp, nr 16, ,hade starttid kl 15:01. Lite drygt två timmar efter eliten gav sig iväg och 1,5 h efter samåkningsfolket gav sig iväg. Hann med att skicka iväg dem med pepp strax efter starten. Kan konstatera att eliten springer mer än dubbelt så fort som jag. Fascinerande! Nåja, tillbaka till mitt lopp. Sprang iväg i lugnt tempo. Det känns som att den där Slottsskogen aldrig ska ta slut men den gör ju det efter ett tag. När jag kom mot Älvsborgsbron började jag må lite illa. Sprang fram till själva bron och uppför. Sedan sprang jag på i sakta mak. Hade en toapaus strax efter milen men annars så sprang jag i 14 km. Det är dubbelt så långt som det enda lite längre löppasset för någon månad sedan på 7 km och nästan tre gånger så långt som den där knappa femman jag alltid springer. Så långt har jag aldrig sprungit på Varvet förr. Har oftast börjat gå där efter första milen. Sedan tyckte jag att jag sprang rätt mycket mellan det raska promenerandet men det gick rätt långsamt sen där efter 14 km. Med tanke på den extrema värmen, det var knappt en endaste fläktande vind och strålande sol, så gick det ändå rätt bra. Underbart väder för publiken, mindre bra väder för mig när jag springer. Har otroligt jobbigt med löpning i värme. Kämpade på utan att ta ut mig nåt speciellt. Har svårt för att hitta motivationen för att hålla tempot uppe när jag är trött och sliten. Efter att ha fått stoppa för köbildning för en olycka där ett helt gäng sjukvårdspersonal höll på med livräddande insatser för en löpare försvann den sista motivationen att försöka pressa på. Gick allt som gick uppför och sprang lite här och där. I mål kom jag i alla fall. Utan att egentligen vara helt utpumpad. Glömde helt bort att stänga av runkeeper så den loggade även när jag satte mig ner för att plocka ut tidtagningschipet ur skosnörena. Vet inte riktigt hur jag kunde glömma det. Brukar vara helt rabiat med den där tidtagningen normalt. Var kanske lite tröttare än det kändes..? Jaja, så farligt var det inte. Kunde gå både uppför och nerför rampen över banan, där löparna fortsatte välla in, utan vidare bekymmer. Lite stelt, sliten och svårt att äta men annars inga större krämpor. Trots att jag sprang 21 km på asfalt i mina gamla helt nernötta Nike Free Flyknit 4.0 som inte hade har någon som helst dämpning kvar. Tiden i år blev 2:21.

Bilder från själva loppet hamnar tydligen numera på facebook.

Det blev en medalj med hem det här året också. Då är det ett knappt år kvar till nästa gång, 18 maj 2019. Ett år med ångest inför nästa långpass. Men det är kul, jättekul!