Åh, jag hade helt glömt hur härligt det är att cykla!

Skulle hämta en bil i stan igår och kom på den lysande idén att eftersom tonåringens cykel nu var servad kunde jag cykla in och sen köra hem. Tonåringen tittade skeptiskt på mig och kunde inte förstå hur jag kunde komma på en så knasig idé. Kan väl medge att även jag närde ett visst inslag av “Hur ska det gå..?” .  Härligt sommarväder, lätt medvind och den där härliga frihetskänslan på en cykel. Trampade på mest hela vägen. Nu bestämde sig min polarklocka för att den inte skulle fungera längre så loggningen är borta men jag har för mig att det var 1,5 mil och tog 45 min. Ett helt ok träningspass. Lite lagom att dra gång lite försiktigt igen efter en rätt lång vila eftersom jag inte mått bra alls.

Kom dock rätt snart på varför jag har lagt cyklandet på hyllan. Först och främst… ajajaj min stackars bakdel. Skulle behöva en hel del extra vaddering där minsann. Kanske värre är att armarna har svårt för det statiska greppet om styret i kombination med skakningarna. Tror i o f s att det hjälpte lite att cykeln har dämpning. Det mest förvånande är att benen inte känns av alls, så någon form av grundkondition har jag väl i alla fall.